kan derföre anses berättigad att redan här såsom en tidstyp infläta pelarhelgonet Simon, ehuru denne lefde först i det femte seklet. Likaledes kan det blodiga våld, hvartill han låter det i Athen herrskande kyrkliga partiet uppvigla folket mot dess annorlunda tänkande trosbröder, icke betraktas som en anakronism, emedan dylika våldsamheter redan under loppet af detta sekel ej voro ovanliga; men väl den dödsdom han låter den romerske prokonsuln afkunna öfver de iupploppet gripna kätterska fångarne. Ty om än dödsstraft stadgades redan emot fjerde seklets slut mot åtskilliga kätterier, så tillhöra dock i sjelfva verket dylika blodsdomar i stort först det trettonde seklet. Icke enligt med historien är heller -det utrotningskrig han under kejsar Valen8 regering låter ske mot de i sina berg fredligt lefvande novatianerna. Ty änskönt redan under Konstantin emot novatianerna och donatisterna i Afrika borgerlig makt blef brukad, så skedde detta, emedan de på ett häftigt och bullersamt sätt motsatte sig :den utaf öfriga kristna antagna kyrkliga ordningen. Såsom historiskt riktig måste recensenten äfven betvifla uppgiften, att kejsar Konstantin med en belöning af en klädning och 20 guldmynt (öfver 20 dukater) uppmuntrat hvar och en, som ville omfatta den kristna bekännelsen. Åtminstone har denna uppgift, hvars riktighet af flera skäl kan betviflas, helt och bållet undfallit recensenten. , En man, som icke tillhör tidskiftet, är ändtligen äfven presten Theodoros. Ty om än män redan nu funnos, som motsatte sig munkväsendet, martyroch relikdyrkan och mycken annan vidskepelse, så fanns dock ingen, som, såsom denne, mäktade fatta kristendomen i hennes sanna betydelse. Men uppenbart har författaren uti honom heller icke velat skildra en man af den då varande tiden. : Hvad ändtligen författarens egna åsigter vidkommer rörande det vigtiga ämne han gjort till föremål för sin framställning, så finner man i honom en man, som skattar mycket högt den gamla grekiska odlingen. Vetenskapen och konsten äro af naturen hellener och oomvändliga hedningar, säger han. På visst sätt kan denna åsigt rättfärdigas af seden, emedah vishetens mästare vid våra universiteter ännu fortfarande bekransas med lager från den hedniska parnassen. Men icke desto mindre låter han på ett annat ställe Krysanteus dotter säga, att dessa myter, som hon med förkärlek tolkat och hvilkas skönhet hon beundrat, voro endast beslöjade — och, när de blifvit afslöjade — endast bleka bilder af samma eviga sanningar som Jesus så klart och allmänfattligt lagt i dagen för hela menniskoslägtet, och ej för några få invigda. Just ; derföre, att uti kristendomen ligger en evig sanning, besegrar han äfven hedendomen, ehuru denna sanning från början uppfattas blött på ett brutet och utaf många villfarelser behäftadt sätt. Men från den tid, som han skildrat, förflyttar sig förf. i slutstycket på följande sätt till den tid, som är: . Några få år efter Krysantheus död rullade folkvandringens vågor redan öfver romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Athens och Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt föll öfver verlden. En ny dag har kommit. Deras sanningar förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för hvilken den siste athenaren stred förtviflans strid — den politiska, religiösa och vetenskapliga frihetens sak — kämpar ännu, men icke längre förtvifladt, utan med segervisshet. Ja, hon kämpar med segervisshet, och kampen skall alltmer krönas med seger, ju mer man lärer fatta betydelsen af de eviga sanningar, som icke uti den gamla hedendomen, utan i kristendomen sjelf blifvit framburna inför verlden. Af hvar och en, som söker icke tanklös förströelse, utan bildande läsning, skall denna bok säkert läsas med intresse. a Italiens historia af dr Reuchlin. Med anledning af vår anmälan af den svenska öfversättningen af detta arbete ha vi från hr GThomå emottagit följande skrifvelse, med begäran om dess införande i tidningen: Hos redaktionen af Aftonbladet anhålles ödmjukast om ett rum för följande: — . Af Aftonbladet för i går finner undertecknad, att denna tidnings redaktion icke är belåten med hans öfversättning af d:r Reuchlins Jtaliens Historian, Han är sjelf lika missbelåten med denna öfversättning, och han trotsar hvem som helst att, vare sig ;på menniskors eller englars tungo,, kunna gifva en tilifredsställande öfversättning af en sådan författare. Hr d:r Reuchlins stil liknar närmast stilen i de annotationer, som man nedskrifver sig till minnes vid afhörandet af en föreläsning eller vid läsandet af en författare, och vid dessa rhapsodiska annotationers redigering i bokform har den värde doktorn derjemte beflitat sig om en Tacitussisk kraftkompakthetp, — för att tala med skolmästaren i Öehlenschlägers Frejas altare,, — som gjort hans stil ännu mer hård, knagglig och obegriplig än Peng Tlndar an AN2ne eveselgättning med