, BELT STOCKHOLM den 7 Okt. Innebär det nya kongl. förslaget till en dissenterlag något framåtskridande till religiös frihet? Blir derigenom grundlagens bud, att ingens samvete skall tvingas, omsider bragt till utöfning? Dessa frågor äro af mycken vigt, och då nämnde förslag är ett af de betydelsefullaste bland dem, som man vid denna riksdag -kan vänta att få se framlagda från regeringens sida, är det nödigt att detsamma på förhand närmare skärskådas och granskas i afseende på hufvudtendens och detaljbestämmelser. Det är någonting mycket vanligt att de, ssom i en eller annan riktning kämpa för iframåtskridandet, af de konservativa få uppWära den tillvitelsen, att de hufvudsakligen sträfva att anedrifva det gamla, utan att ha något nytt att sätta i stället, att deras fordringar äro obestämda, sväfvande och måttlösa, och att de icke kunna göra rätt klart, hvad det är som de egentlige v vilja. En sådan tillvitelse har oc kså under de sednaste åren från åtskilliga hål oupphörligt blifvit riktåd emot religionsfrihet ens vänner: Man har beskyllt dem för att endast vilja lossa alla bånd), men icke så nga veta, hvad de praktiskt åsyfta, och -hw uu långt .de fordra att man skulle gå. I rgenting kan emellertid. vara: orättvisare och : orimliare än beskyllningarne uti förevaran de fall. då religionsfrihetens vänner mycket noga formulerat sina önskningar, då de ou:pphörligt så väl innom pressen som uti till regeringen ingifna petitioner hänvisat på: der :norsku dissenterlagen, såsom på en gån;g till:fyllestgörande för frihetsbehofvet och tillika innehållande alla de garantier för ordning soch samhällslugn, som kunna vara af fröden. HADet är snart femton år sedan den Fagen firamlades inför Norges storthing, då konung Osear förklarade den religiösa frihet, sov dov Jemnades, vara fullkomligt öfverensstär Dmande med andan af Norges författning, med mutidens begrepp om tolerans och med land ets förhållanden. E Kam man nu antaga, att det mått af re-i ligiös frihet, som konung och folkrepresen-; tation för femton år sedan ansågo tillstän-digt tör Norge, nu skulle vara någonting all-deles för mycket för Sverge? Skulle det: frihets måttet kuna anses stridande mot andan a vår förfottning, i hvilken redan för ett halft århundrau e sedan stadgandet om samvetsfribet och frire, glonsöfning inrymdes? Ha nutidens. begrepp. om tolerans icke sammä tilläroplighet på Svergey a aktning för andras tro och öfvertygelse någ. 20ting som kan anses ; alldeles främmande för. den svenska nationalkarakteren, och skulle , vårt land i bildning och humanitet stå ett. elle. A0N2t år hundrade efter brödrariket? . Man gör sig ovilkorligen ånyo de: Så frå gor, när man läser. det kungliga sv.töska förslaget till förordning angående främnm 28de trosbekännare och deras religionsutöfnin;2jemte thy åtföljande förslag till förordning om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära,, och jemför dessa förslag med den norska lagen af den 16 Juli 1845, angående dem, som bekänna sig till den kristna religionen, utan, att vara medlemmar af statskyrkan. ; d fy Såsom redan till och, med blotta titlarne på de olika lagarne antyda, finner man en helt olika ton och anda rådande i dem. Dissenters betecknas och. betraktas i den norska lagen såsom medkristna, och medborgare, hvilka icke tillhöra statskyrkan. I det svenska lagförslaget . betecknas . de. såsom villfarande och affällingar från den rena, evangeliska läran, hvilka samhället väl i vissa fall vill låta lefva-och existera i landet, men endast af gunst och nåd och under uppstaplande af. en mängd, hotande, bestämmelser, som -göra dem beroende af regeringens och underordnade auktoriteters nåd .och godtycke. Jemmför man den norska lagens bestämmelser paragraf för paragraf med de motsvarande uti de svenska förslagen, skall man nästan öfverallt i:de sednare påträffa större inskränkningar, skarpare och öfverallt hopade ansvarsbestämmelser, så att de situtnämnda långt, mindre kunnas rubriceras såsorn.en lag om frihet än som en lag om de olika grader at böter, :och fängelsestraff, som dissenters eller s. k. villfarande i åtskilliga fall hafva att undergå. Det behöfves endast att sammanställa den första paragrafen i den norska dissenterlagen med första paragrafen i det svenska förslaget nr 1, för att se, hvilken himmelsvid skilnad är mellan båda, och huru man hos oss vill göra den religiösa samvetsoch bekännelsefriheten: beroende af regeringens godtycke. I den norska:dissenterlagen 1 heter det: Disserter, eller sådana, som bekänna sig till den kristna religionen, utan att vara medlemmar a statskyrkan, hafva fri offentlig religionsöfning inom lagens och sedlighetens gränser och kunna bilda församlingar under ledning af egna prester eller föreståndare. Det svenska lagförslagets 1 har deremot följande lydelse: f Vilja kristna trosbekännare af annan lära, än den rena evangeliska, förena sig i församling, göre derom hos konungen ansökning och uppgifve dervid sin trosbekännelse och församlingsordning. Finner konungen, efter vederbörandesv hörande, skäl att ansökningen bifalla, ege sålunda tillåtet främmande trossamfund rätt till fri religionsöfning inom de af lag och sedlighet-bestämda gränsor; dock må offentliga kyrkobruk och amdaktsöfningar endast inom dylik församlings kyrka, bönehus eller kyrkogård förrättas. Enabanda-rätt tillkommer ock: de på grund af hittills gällande författningar redan bildade församlingar af främmande trosbekännare, 3 AR AA aft rna rel dan