STOCEZOLM den 5 Okt. Den förhoppning vi vid början afriksdagsmannåvalen uttalade, att allmogen denna gång skulle se sig väl före och allvarligt taga i skärskådande de personers redbårhet och sjelfständighet, som kunde kommai fråga att bli representanter inom bondeståndet, har icke slagit felt. De allvarliga tidsförbållandena och den rättmätiga förvåning, som åtskilliga af den sednaste riksdagens företeelser och resultater framkallat, ha tillräckligt manat allmogen att vara på sin vakt och icke lemna sitt förtroende åt personer, som antinge. rent afmissbrukat detsamma eller genom lättsinne, kortByntbet och godtrogenhet visat sig icke vara Viäxna att uppbära rtepresentantkallet inom ett af de båda folkvalda stånd, hvilka måste utgöra en motvigt mot byråkratiens och de privilegierade :ståndens sjelfviska syften och regeringens af dem på allt sätt befrämjade lystnad efter stora anslag. Man har i detta bänseende visat sig-så sträng: och misstänksam; att man utgallrat icke blott verkligt opålitliga personer, utan äfven sträckt förkastelsen till åtskilliga ganska dugliga representanter som endast vid något tillfälle visat en viss grad af. svaghet. eller :tvehågsenhet, ja till och med utesiutit en af ståndets utmärktaste ledamöter utan annat skäl än det, att han af agn blifvit dekorerad med en guldmealj: E I alla händelser skall bondeståndet nu förete en betydligt förändrad fysionomi mot vid den senaste riksdagen. Vi tro7att få ledamöter skola känna någon afsaknad efter Ola Månssons finurliga svada och manövter eller Petter Jönssons på en gång -så oförlikneligt enfaldiga och knipsluga-spärr-ridt mot allt slags framåtskridande. Efter all anledning skola försöken att utså splittring bland de liberala inom bondeståndet icke mera lyckas. Varnade af en temligen dyrköpt erfarenhet skola de utan tvifvel af alla krafter sträfva att urvägenröja allt inbördes groll och missförstånd, så att de tillsammans med större moralisk kraft än någonsin förr kunna verka för en politik, som är naturlig för bondeståndet, det vill säga en sådan som hyllar framåtskridandet, på samma gång den stödjer sig! på rättsinthet och hushållsamhet. Med mer än vanlig uppmärksamhet komma utan tvifvel kommittenterna inom bondeståndet att vid denna riksdag följa de resp, representanternas verksamhet, den verkliga roll de spela. Önskligt vore, om riksdagsmännen redan från början gjorde någorlunda klart för sig, hvilka mål, som äro önskliga, och som man kan ha någon utsigt att vinna, för att kring. dessa mera köncentrera sina bemödanden. Den .vanliga stora motionsfloden utgör intet positivt bevis på verksamhet; det vore tvärtom önskligt, att man vore något sparsam i producerandet af motioner och icke ansåge det för en oeftergiflig pligt och en förtjenst-att framkomma med dylika, äfven om de bli.i hög grad omogna och ovigtiga, Vid en riksdag, sädan som den instundande, borde lokalintressena, som tagit så stor tid bort från de stora maktpåliggande ärendena, blygsamt draga sig något tillbaka. Särdeles vigtigt är att utskottstillsättningen icke öfverlemnas åt slumpen eller kotteriintrigen, utan att tillbörlig omtanka egnas deråt. Det sätt, hvarpå man vanligen plägat tillsätta elektorer, nemligen länsvis och genom acklamation, är i yttersta grad olämpligt, och bör, då det allsicke är föreskrifvet i grundlagen, med allt skäl bortläggas. Om sluten omröstning, som eljest användes i dylika fall, införes äfven i detta och elektorerna väljas icke länsvis — för hvilket man saknar hvarje rimlig grund — utan samfäldt för hela ståndet, så kan man erhålla någon visshet derom, att ståndets majoritet verkligen kan utöfva ett bestämdt inflytande på utskottstillsättningen, som uti så väsentlig mån inverkar på hela riksdagens gång och karakter. Vi ha emottagit och meddela på annat ställe i bladet ett sändebref till bondeståndet vid 18554 års riksdag från en man, som väl kan sägas ha utgjort bondeståndets ädlaste karakter och största utmärkelse på sednaste tiden. Pehr sahlström har till följd af ålder och Tilltagande sjuklighet dragit sig tillbaka från det offentliga. Honom skall man allmänt sakna på den plats, från hvilken han alltid var redo att höja sin stämma för frihetens, rättvisans: och humanitetens sak. De ord, hvilka han nu liksom till en afskedshelsning sänder sina ståndsbröder, skola säkerligen mottagäs med den vördnad, som de äro skyldiga den ädle veteranen, med den uppmärksamhet, som det frimodiga och ärliga, af rent nit och kärlek till fosterlandet dikterade ordet förtjenar. s—— RT Det torde vara öfverflödigt att erinra de röstberättigade inom andra valkretsen här i huf