Vicomte Alfred de Migniot, sonen till hans enda syster, hade länge vant sig ätt anse sig som sin onkels arfvinge, och då veteranens helsa märkbart började aftaga, blef ban outtröttlig i sin beräknande uppmärksambet. Flan hade ej förgätit kapten Helsmans anbud, dennes vink rörande juvelerna och de ännu dunslare hänsyftningar han framkastat rörande den qvinnas tidigare öden, hvilken han så skoningslöst plundrat. Vi hafva sett huru mordförsöket emot lord Charles Murray satte Lilini i stånd att omintetgöra kaptenens afsigt att fullborda det förderf han länge haft i sigte. Genom att sälja till den egennyttige systersonen bevisen på hans tants förmodade brottslighet, skulle bon alldeles förkrossas, och ehuru den ädle vicomten gått misste om att erhålla dessa papper, hade han dock fått en, viss ledning rörande det förflutna, som han var alltför slug att ej draga nytta af. Han begagnade sig således af sin frändes försvagade själskrafter och började framkasta dunkla vinkar rörande hans hustrus trohet och talade om huru lätt en qvinna utan grundsatser hade att bedraga en make, som försynen hemsökt med en så svår olycka som blindhet. Först hördes dessa yttranden med missnöje och otålighet, men småningom väckte de mera uppmärksamhet och, om ej trodda, blefvo de åtminstone qvarhållna i minnet. Generaleus lynne blef retligt och dea fördragsamhetyden outsägliga mildhet, som borde hafva ställt madame de Courcie öfver sin lågsinvade anklagares förtal, blefvo uttydda som fruktan — som bevis på ett oroligt samvete. Olyckligtvis var det några förhållanden i den så grymt oroade mannens hågkomster, som gjorde honom mera misstänksam än han annars skulle varit. Adelaide hade sagt honom, då han anhöll om hennes hand, att hon