STOCKHOLM den 29 Sept. Frågån om en förändrad erganisation af rikets styrelseoch förvaliningsverk. IH. Af det föregående har läsaren inhemtat, att de komiter oeh utskott, som förut behandlat detta ärende, samtliga hyst den åsigt, att, äfven om den kollegiala formen för vissa ärendens behandling bibehölles, det dock vore önskligt, att de förvaltande verken ställdes i ett närmare samband med regeringen deriNET att högsta chefskapet öfver desamma vilade i departementschefernas eller ministrarnes händer. Sådan var ock uppenbarligen afsigten med införandet af departementalstyrelsen samt stagandet i köngl. circuläret den 18 Maj 1849, att cheferna för statsdepartementen egde rätt bevista sessionerna hos de förvaltningsverk, som äro under hvarderas departement lydande, samt dervid ej mindre deltagå uti öfverläggningarne, fastän icke uti besluten, än ock af dessa embetsverk och deras tjenstemän erhålla de upplysningar, som i ett eller annat afseende kunna i dem tillhörande tjensteärenden erfordras. Enahanda har också påtagligen varit sednast församlade rikets ständers mening, och den frågs, som komiterade sålunda i förstå rummet haft att lösa, var fördenskull: huru skall detta närmare samband tillvägabringas? Komiterade hafva derpå svarat, att de ansåge ett sådant närmare samband icke böra ega rum, dels emedan det skulle kunna verka menligt på styrelseverkens sjelfständighet i åsigter och frihet i pröfning, dels för departementschefen sjelf vara mindre önskvärdt,, då han genom att afgifva sitt votum inom det förval: tande verket på förhand vore bunden vid åsigter, hvilka han möjligen sedermera vid föredragning inför konungen i statsrådet nödgades öfvergifva. Detta resonnement förutsätter likväl hvad rikets ständer icke begärt. nemligen att departementscheferna skulle deltaga i besluten uti de dem underordnade verk. Tvärtom håfva rikets ständer uttryckliger förmält sig icke önska en så beskaffad ministerstyrelse. Men sådant oaktadt synes det visst icke! varå overkställbart att, på sätt rikets ständer yttrat; de underlydande embets verketi, med ett eller annat undantag, såsom särskilta afdelningar förenas med respektive departemetiten, under departementschöfernas högsta chefskap och inseende, utan att derföre departementschefen behöfver deltaga uti de förberedande afdelningarnes utlåtandeti och beslut, lika litet söm t. ex. leda: möter i ett köllegium nu deltaga i eller -bestämma beskaffenheten af upplysningar eller innehållet af utlåtanden från underlydande kontor. Men ett sådant samband kan icke på annåt sätt blifva en sanning, än att departemefitscheferna af verket och dess tjenstemän anses såsom verkliga chefer och i sådan egenskap utöfva der myndighet, som tillkommer en chef. Och att detta icke varit eller sannolikt någonsin kan blifva resultatet af 1849 års cirkulär, som tillerkänner ministrarne rätt att öfvervara embetsverkens sessioner och deltaga i öfverläggningarne, faller lätt i ögonen. Deremot vore fördelarne at en sådan förening uppenbärligen dels: större enhet; drift och skyndsamhet i ärendenas behaidling, dels en vidsträcktare öfversigt hos depärtementschefen äfven af detäljerna inom hvarje förvaltningsgren, dels tvifvelsutan betydligt förenklade arbetsinetoder och expeditionsformer, naturligtvis förminskande behofvet af ett större antal tjenstemän, dels slutligen en närmare kännedom å ministerns sida om tjenstemännens vid de honom underlydande embetsverk kapacitet, insigter och arbetsdrift, hvilket åter säkert skulle leda till uppmuntran för utmärktare förmågor, som nu få träla i underordnade befattningar, ofta endast derföre att de äro och förblifva obekanta. för de högsta .cheferna. Visserligen är det sannt, att genom en. sådan. organisation flerå presidentsembeten blefve öfverflödiga och att några af de gamla: rikskollegiernas högre värdighet komme att nedsättas. Men att detta icke utgjort ett motiv för komitåns afstyrkande, inhemtar läsaren af den närmare framställningen af komitens organisationsförslag. Så har t. ex, komitn föreslagit, att ej mindre krigskollegium, än förvaltningen af sjöärendena, -kommerskollegium och sundhetskollegium skulle upphöra att vara rikskollegier. samt denna egenskap endast fortfara för kammarkollegium och statskontoret. Komiterade hafva ej heller i öfrigt visat alltför mycken förkärlek för ärendenas kollegiala behandling och den trygghet, som en sådan anses innebära. Tvärtom, och ehora rädd komiten ställt sig för departementschefernas inflytande, inom de förvaltande verken ech rubbande af dessas sjelfständighet i åsigter. och frihet i prötning, innebär likväl komitns förslag. en, plan till organisation af de förvaltande verk, som skulle upphöra att vara kollegier, som sannolikt skulle i sina följder kunna blifva långt mera vådlig och i förvaltningen införa långt mera godtycklighet än en ministerstyrelse; sådån man har den t.ex. i Danmark och Norge — och detta utan att medföra de flerahanda fördelar inom administrationen: af system, enkelhet, skyndsamhet och drift, hvilka härledas från styrelsen af ministrar, som äro skyldiga att sjelfva ansvara för hela omfattningen af sitt departement, administrationens gång inom detsamma och beslutensverkställighet. Besynnerligt nog har inget af de så mycket lofordade föregående komitgerna och utskotten, som behandlat denna frågå och från hvilkas reflexionsvis framställda önskningar så gigantiska resultater för