STOCKHOLM den 19 Sept. Italiens ställning har äfven under de sednaste månaderna så företrädesvis tagit allmänna uppmärksamheten i anspråk, att man nästan alls icke gifvit akt på de nationella och unionella rörelser, som framträdt i Tyskland, och som derstädes kommit i gång just med anledning af det italienska kriget. Såsom litet hvar torde erinra sig, har den af heliga alliansen stiftade tyska förbundsdagen visserligen icke numera någon rättsgrundval för sin existens. Den upphäfdes år 1848, och ett tyskt parlament inkallades, som uppgjorde en författning för Tyskland, hvilken erkändes af 26 tyska regeringar, och då Österrike genom sin reaktion åvägabragte ett återupprättande af den gamla förbundsdagen, så har densamma derigenom endast blifvit faktiskt gällande. Den påtrugades folket, och så snart någon tysk stat af någon betydenhet hade mod och kraft att fordra återställandet af 1849 års tyska författning, skulle folket i alla tyska länder, med undantag af Österrike, icke försumma att understödja och genomdrifva denna fordran. Behofvet af en närmare anslutning e nellan de särskilta tyska staterna och af en folkrepresentation vid förbundsdagen har redan flera gånger under de sednare åren gifvit sig luft. i och genom åtskilliga tyska representantkamrar. Den ömkliga roll, som Preussen och Tyskland spelade under det orientaliska kriget, anslog nationalkänslans ömtåligaste strängar och ökade betydligt antalet af dem, som inse, att Tysklands splittring endast är egnad att framkalla ofrihet i det inre och en. svaghetens och villrådighetens politik i det ttre. Detitalienska kriget gaf ny fart åt dessa änslor, och då en mera liberal anda börjat göra sig gällande inom Preussens styrelse, har inom hela Nord-Tyskland sträfvandet för Tysklands enhet och inre befrielse vaknat till ett nytt lif, och ur spillrorna af de fordna, till en del mot hvarandra fiendtliga liberala partiet har börjat uppstå e:t nytt parti, som uppställt för sig det stora målet att med större kraft och stärkt medvetande fullborda hvad den tyska demokratien 1850 måste uppgitva, då hon med bedröfvelse såg, att Preussen af Österrike lät sig ledas in på den gamla förbundsdagsförfattningens frihetsfiendtliga bana. Genom den kongress, som den 17 sistlidne Juli hölls i Eisenach af åtskilliga framstående er och genom den förklaring af den 9 Juli, som den tyska enhetens vänner i Hannover utfärdat, bar frågan på fullt allvar blifvit bragt å bane. Sedermera ha ifrån alla håll, inom 21 af förbundsstaterna, manifester blifvit utfärdade, hvarigenom de konstitutionelt och unionelt sinnade förklarat sig instärima deri, att så snart som möjligt allvarliga steg måste tagas för att åstadkomma Tysklands enhet under det konstitutionella Preussens ledning. Den 15 och 16 dennes skulle de, som undertecknat förklaringen i Eisenach, tillika med åtskilliga andra akiade och inflytelserika personer från olika delar, af Tyskland, sammanträda i Frankfurt am Mayn för att ytterligare rådpläga och fatta beslut öfver medel och utvägar att nå det eftersträtvade målet. Af ett nu ingånget telegram erfar man, att denna församling af tyska patrioter, i öfverensstämmelse med den i Eisenach förut afgifna förklaringen, beslutat att formligen orRE ett nationelt parti, som skall arbeta ör Tysklands enhet och frihet, och att ledningen af detta parti. skall uppdragas åt en komit af 12 ledamöter från särskilta förPORER hvilken skall ha sitt säte i Frankurt. Emellertid visar det sig, att den förhoppning, som åtskilliga hyst, att Preussen sjelf skulle taga initiativet uti förbundsreformfrågar och 1859 godtgöra hvad det försummade 849, varit illusorisk. Prinsen-regenten har nemligen uppdragit åt inrikesministern grefve v. Schwerin att besvara en petition från Stettin rörande förbundsreformen, och detta svar är hållet i en mycket undvikande ton sarct är icke särdeles egnadt att vidare uppvärma den ifver, hvarmed. de tyska patrioterna tala för Preussens chefskap i Tyskland.