är konstaterade fakta, hvilket dock kanske ej var fallet för 28 år sedan, då hr, Eks vandringar inom den grekiska litteraturens område upphörde. Slutligen äfven der hr Ek ej kan undgå att tillerkänna hr Linder skicklighet, såsom i afseende på försvaret af den ventilerade afhandlingen, i afseende hvarå han erkänner hr Linders förmåga att ledigt och obehindradt uttrycka sig på latin och framför allt hans stora fyndighet att aldrig vara svarslös, söker han betaga denna kompliment sin berömmande beskaffenhet genom tillägg af orden för att icke säga alltid lemna svar på tal. Men att hr Linder kan gifva svar på tal, det synes af de anmärkningar, -som han till filosofiska fakultetens betänkande afgifvit. På samma gång vi ej kunna underlåta att uttrycka vår ledsnad öfver att skrifter af sådan art som denna skola vara behöfliga, kunna vi ej annat än på samma gång lyckönska hr Linder att tillfälle blifvit honom beredt att inför allmänheten på modersmålet visa sin vetenskapliga förmåga. En vidsträckt beläsenhet i den grekiska litteraturen, en djup och grundlig insigt i.det grekiska språket röjer sig i hvarje anmärkning, på samma gång han lyckats att fortiter in re och leniter in modo genomföra ett dylikt kinkigt svar, helst då det blifvit uppkalladt af ett så omotiveradt och lumpet utlåtande, som br Eks. Af dessa anmärkningar visar det sig, huru eloquentizeprofessorn af sin motvilja mothr L. låtit sig förledas för att kunna framhålla felihr L:s afhandling, att göra oriktiga referater af ej allenast Platos, hvilket med hr Eks öppet tillkännagifna saknad af grekiska studier ej är tillräckligt, men äfven Ciceros åsigter om talets konstreglor, huruledes han i sitt anförande misstagit sig om förhållandet emellan vältalighet och rhetorik hos greker och romare; huruledes hr professorn kommit till sådana resultater i litteraturbistorien att två personer anses såsom landsmän och Samtida, som lefde den ene några hundra år före, den andre några hundra år efter Kristi födelse, och huruledes hrj Ek misstager sig på ett oförlåtligt sätt i sitt bedömande af en af hr L. utgifven edition af Hyperidis Oratio pro Euxenippo, som hr Ekl säger sig hafva tagit i ögnasigte och dervid funnit att 8 1—17 fattas. Förhållandet visar hr L, vara det, att 85 1—17 i.manuskriptet utgöra fragmenter af andra tal, och att det af hr L. utgifna talet begynner med manuskriptets 8 18. och är fullständigt utgifvet. Utrymmet nekar oss att följa den lärda kritiken in i detaljerna af den filologiska undersökninI. gen, der hr Ek alltför tydligt gör ganska svåra misstag och hr L:s anmärkningar ovedersägligt bevisa hans lärdom och qvalifikation till platsen. Beträffande de i afhandlingen upptäckta misstagen, framstår dock hr L. så vidt skild från allt charlataneri, att han öppet erkänner de af hr Eks anmärkningar, som äro verkliga misstag, t. ex. not 24, 31, 35, hvarvid dock i afseende på det i noten 31 erkända misstaget är det förhållande, att cet af hr L. före disputationsakten tillkännagafs och rättades, till följd hvaraf dess intagande i utlåtandet bevisar å hr Eks sida ett föga ädelt jägtande efter fel, äfven der de borde stå utom hans granskningsrätt. Huruvida hr L:s vederläggningar af hr Eks anmärkningar i öfrigt äro tillfredsställande, derom kunna vi ej yttra oss. Så mycket tycka vi oss dock hafva funnit, att äfven om hr Eks anmärkningar skulle vara befogade, äro de dock för svaga och betydelselösa för att derå grunda ett underkännande af afhandlingen. Det är lättare att upptäcka fel i andras afhandlingar, än att sjelf skrifva felfritt. Så mycket våga vi äfven påstå, att en kompetentare och en mera opartisk ståndpunkt intagande filolog måste hafva bevisat afhandlingens oduglighet, innan man kan förklara den underhaltig. En kompetent domare, professor. Rost i Gotha, hvars yttrande i ett enskilt bret till en för saken främmande person hr L. bifogat anmärkningarne, har afgifvit ett ganska fördelaktigt omdöme om hr L:s afhandling. Slutligen kunna vi ej underlåta att påpeka den märkvärdighet i afseende på hr Eks yttrande till protokollet i denna befordringsfräga att hr Ek, sedan han, på grund af allt hvad af honom? på deta sätt blifvit anfördt och ådagalagdt, ansett hr L. icke hafva nöjaktigt styrkt sin skicklighet till den ledigvarande professionen, håller ett loftal öfver sin egen docent då för tiden, Lysander, oaktadt denne, som jemväl sökt, återtagit sin ansökan och således förbehållit sig att ej blifva såsom sökande underkastad något omdöme. Helt naivt och betecknande undfaller prof. I. Agardh det yttrandet, att han så mycket snarare önskar att professionen måtte ånyo ledig förklaras som det är kändt (???), att adjunkten Brag), en annan sökande, som ej fullföljde, har färdigt ett specimen, hvilket han ansett sig endast af särskilta anledningar icke böra publicera?, Att ledamöter af en dömande myndighet kunna anse sig tillständigt att, på samma gång de ggilla en person, som öppet underkastat sig eras granskning, ihsinuera att det finnes bakom kulisserna andra personer, hittills alldeles okända såsom idkare af grekisk språkförskTing, som böra med den för deras domstol dragna personens stjelpande hjelpas, kan ej annat än väcka den största förvåning. Af hvad vi ofvan anfört visar sig att ifrågavarande skrift och den sak, den berör, äro förtjenta af all uppmärksamhet från en bildad allmänhets sida, som efter tagen kännedom af skriftens innehåll ej kan annat än uttala sin förkastelsedom öfver det sätt, hvarpå denna fråga i 1:sta instansen blifvit behandlad. 0 fn FARA R J— -MA AA mm —ot Pilo ) Adjunkten Brag är adjunkt il orientaliska språken, men en alldeles okänd storhet isynberHe: ! ! hvad till grekiska litteraturen hör. Eget är, at; han af professor I. Agardh anses böra komma i Biåtanka till professionen till följd af-en ännu on ii gifven afhandling, -medan professorn i orienta språk, en erkänd filolog, ej tillerkännes så myckt Exsakkunskap, att å hans på objektiva grunder jer: väl stödda yttrande behöfver af br professorn fästas