I ett af de sednaste numren af Times finner man följande sunda och träffande reflexioner öfver den nuvarande ställningen i mellersta Italien: sEngland har för sin del inga intressen i Italien, med undantag af den förbindelse, som eger rum emellan alla medlemmarne i det stora europeiska samhället. Om: blott toscanarne få utöfva ett fritt val, så är det för oss alldeles likgiltigt, antingen de utse en österrikisk erkehertig, eller en fransk prins eller en sardinsk konung. Vi skulle ha antagit det ena resultatet med lika mycken tillfredsställelse som det andra, likväl alltid under den förutsättning, att italienarne, som bäst böra kunna bedöma sina egna angelägenheter, hade afgjort saken på egen hand. Men då de nu föredragit att utgöra en del af den sardinska monarkien, och då detta val skett uhder oräständigheter, som på ett oväntadt sätt vittna om deras politiska förmåga, så tveka vi ej att förklara detta val; ehuru det för Österrike må innebära en svår förödmjakelse, vara särdeles väl egnadt att befordra Italiens väl. -I England-bar man ej förbisett den omständigheten, att italienarne i den mest kinkiga ställning icke en enda gång öfverskridit gränserna af en konstituttonel moderation. Det föll dem icke för ett ögonblick in att inträda i republikanismens irrgångar, och den allmänna ordningen har under hela tiden förblifvit ostörd... Folket i dessa hertigdömen pjorde alldeles detsamma som vi sjelfva 1688. De bibehöllo de gärmla formerna af sin författning och utsågo blött nya regenter, vilka skulle, efter att ha lemnat nya garantierför allmän frihet. intaga troner, hvilka medelst afsägelse och fienidtligheter 1emnåts ediga. Genom en utöfning af folkets rösträtt, söm vi anse ha blifvit på det mestlaglisa sätt begagnad, ha de öfverlemnat sig åt konungen af Sardinien. Genom detta steg ha de icke lott gifvit ett uttryck af en hedrande nationålitetskänsla, utan de ha derjeräte, och tilläfventyrs med en viss uppoffring af fordna afundsjukor, vidtagit den åtgärds som synes. mest eghad att leda till Italiens frihet och ycka. Det fanns biott en enda fri-statihela Italien, och det är till denna som de anslutit sig; så att de, genom att förena sina öden med deras, hvilka redan vunnit en praktisk framgång, böra kunna med skäl hoppas på olt likartadt framåtskridande under samma vilkor. Hvilken annan utväg som helst skulle. lindrigast sagdt, ha inneburit ett experiment, då deremot i Piemont experimentet redan var gjördt. Här förefinnes dessutom en ytterligare omständighet af icke ringa vigt. Sjelfva den fullständighet och enhöällighet, med hvilken dessa röster erböllos. visa Hurt stark och oemotståndlig den politiska gravitationen var emot Sardimens fria områden, och buru bopplöst det skulle vara att medelst några andra åtgöranden kunna åstadkomma detta lugnande af opinionen inom Italien; hvilket utgjorde ett af krigets förnämsta syften, Och om ock hertigdömenas beslut icke tör Frankrike medför någon materiel: fördel, så förhöjer det omätligt krigets resultater och äran af fälttåget. Ttaliens oberoende? är nu från Lombardiets gränser utsträckt öfver tre betydande låndskap, och sex miilioner italienare skola 0 JA NINE a NINE VN