Några ord i frågan om prygelstraffeis 7 behöflighet. Då insändaren i nära 40 år tillhört militärståndet och deraf öfver 25 år handledt trupp i såväl fredssom :krigstid, torde han böra anses vara icke alldeles obehörig att yttra sitt omdöme uti denna särdeles vigtiga fråga. Till en början vågar insändaren förklara att han icke kan betrakta denna fråga från uteslutande militärisk syvpunkt, utan att den, enligt hans åsigt, egentligen utgör en medborgerlig, dv. s: en hela nationens ära och intressen omfattande angelägenhet. Frågan är nemligen icke den, huruvida krigshären eller rättare sagdt soldatesken skall kunna behörigen uppfylla sina tjenstepligter med eller utan kroppsaga, utan egentligen huruvida nationen kar större nytta och säkerhet at en armg, som styres förmedelst kroppsaga, d.v. s. genom vanärande bestraffningar — eller af en, der väckandet af heder och moralitet utgör den lifgifvande impulsen. . Om det öfverlemnades ensamt till armåbefälets afgörande, huruvida prygelstrafet bör bibehålas eller ej; skulle det icke särdeles förundra insändaren om svaret härå blefve jakande; ty han känner ganska väl huru svårt, ja omöjligt det synes, synnerför det yngre befälet, att få tjensten att gå — såsom vederbörande det fordra — utan käpp. Medgifvas måste äfven att, hvad värfvad trupp angår, ordning, disciplin och sed-. lighet -dervid äro vida svårare att utan en sträng krigstukt vidmakthålla än vid den indelta armen, och det vore en stor fördel för både armen och samhället om värfningssystemet kunde afskaftas. Det är emellertid just uti principerna för militärtjenstens närvarande utöfning som orsakerna äro att finna till motviljan för afskaffandet af detta straff, såväl som för lossandet åf alla öfriga bojor, hvilka ännu verka så hämmande på utvecklingen af en sann och kraftfull militäranda. Så länge Bären anses endast såsom ett viljelöst redskap uti maktens hand, kan naturligtvis ingen medborgerlig anda derinom väckas, ty en blind och obetingad lydnad för andras bud och befallningar — hvilka mången gång kunna -vara förestafvade af en den 1 ttsinnigaste nyck — låter sig omöjligen förena med förnuft och selfkänsla. Om sålunda för armn en annan moral, en annan upp-. fattning af menniskovärue och menniskorätt anses vara behöflig än för öfriga sambällsklasser, då fordras naturligtvis för densamma äfven särskilta af sänt moraliska grundsatser oberoende lagar. Det är visserligen icke insändaren obekant att, rörande krigsmaktens förhållande till och pligter -mot samhället. högst olika begrepp gjort sig gällande, så att man till och med uti ett härstädes utgifvet arbete (Krigareyrket, dess grundsatser, dess vård och dess ära. Stockholm 1852, Sid. 57.) finner följande betydelsefulla yttrande: De förändringar, som göras i lagarne, böra icke bekymra soldaten; han behöfver icke känna dem, ty för att: känna dem måste han sysselsätta sig med politiken, och denna sysselsättning tillhör ej hans yrke. Han skall lyda utan ö verläggning, han skall följa sin chet utan att bekymra sig om hvart det bär; med ett ord, han skall vara trogen sin fana utan motsägelse.n Ett land, der en sådan grundsats gjort sig inom dess armå gällande, måste, enligt insändarens tanka, icke kunna anse sig stå under lagarnes, utan under bajonetternas herravälde, och såväl Frankrike som flera andra stater äro ännu i dag talande bevis på lycksaligheten af en sådan lagskipning. Men icke dessa länder ensamt, hela Europa har fått och kommer att ytterligare få skörda bitira frukter, af dylika principer, så länge de upprätthållas. Då insändaren emellertid för sin del icke, kan godkänna desamma, utan deremot strängt yrkar uppå att soldaten, likasom hvarje annan medborgare, bör icke blott noga känna, utan äfven villigt lyda fäderneslandets lagar. som oftast äro — hvilket Frankrikes exempel bäst bevisar — någonting helt annat än chefs befallningar; så följer äfven der insändaren för -armån fordrar samma liska bildning som för öfriga samhällsklasser, och att om käppen blifvit bännlyst såsom bildningsmedel för de senare, den äfven bör försvinna från den förra.