3L.M den 7 Sept. Till franske kejsarens politik hörer att städse gifva den allmänna uppmärksamheten i landet någonting att sysselsätta sig med, att förse de kretsar, för hvilka politiserande är ett oemotståndligt behof, med nya och vexlande talämnen. Och då icke någon fri öfverläggning, som kan draga till sig mängdens uppmärksam, kan eller får ega rum under det nuvarande systemet, så drager kejsaren försorg om att allmänheten i stället får något yttrande, antingen af honom sjelf eller af någon bland hans förtrogne, att begrunda och utlägga. Merändels vidröras då äfven, mer eller mindre indirekt, någon eller några af de stora frågorna för dagen i afseende på den yttre politiken, och sådana yttranden ådraga sig på detta sätt för någon tid hela Europas uppmärksamhet. Så är för ögonblicket förhållandet med det tal grefve Morny nyss hållit vid öppnandet af generalsrådets i departementet Puy de Domes session. I länder, der man ej räknar grefve Morny bland evangelisternas antal, om man också ej kan frånkänna hans ord mer eller mindre inspiration, väcker likväl detta tal mindre intresse såsom en belysning af nutid och framtid, än såsom en gradmätare på den allmänna andans och den politiska bildningens ståndpunkt i Frankrike. Man är berättigad att antaga, säger en tysk tidning, att så högt uppsatta officiella talare som hr Morny, om de någon gång undantagsvis tala till allmänheten, icke just sträfva efter att helt enkelt uttrycka den nakna sanningen (det vore för mycket begärdt) — men väl att i viss mån afpassa sina framställningar och argumenter efter sina åhörares mottaglighet och bildningsgrad samt undvika att yttra saker, hvilkas ohållbarhet genast måste falla i ögonen på deras publik. Äfven kan man förutsätta, att man vid dylika högtidliga tillfällen, om icke rent af smickrar, dock åtminstone i alla händelser med afsigt skonar åhöraresamlingens sympatier oca fördomar. Ur dessa båda synpunkter förtjenar helt visst Tuileriehofvets intime väns tal vår uppmärksamhet. Vi vilja först och främst framhålla, att talets tendens. som går ut på att vederlägga den åsigten, att kejsar Napoleon skulle rufva på farliga planer mot Storbritannien, kan kallas glädjeväckande, och detta derföre, att grefve Morny säkerligen icke skulle ha talat 1 denna anda, om han ej förutsett, att hans åhörare med nöje hörde en dylik vederläggning. Hans tal bevisar indirekt, att — hvad man i högre regioner och militära kretsar än må tänka om saken — man i allmänhet icke blott i Puy de Dome, utan äfven i Frankrike (på hvilket talet ju också är beräkndt) är ogynsamt stämd mot ett krig med England. Om fransmännen så trånfullt längtade efte vedergällningens dag för Waterloo, så skulle man svårligen ha uppbjudit så stor vältalig. het, för att öfvertyga dem om att kejsaren ej delade deras längtan. Detta är likväl också det enda glädjande vi unnat upptäcka i talet. Sinnesstämningen inom de folkklasser, ur hvilka departementsråden i Frankrike utgå, är tyvärr icke nog mäktig att förhindra ett krig, som är opopulärt i deras kretsar. Landet var ej heller stämdt för det sista kriget mot Österrike; men man bar dock sett, att kejsaren derigenom icke lät störa sig i stt beslut att draga svärdet, samt att, sedan svärdet en gång var draget ur slidan, den vemotståndliga lösen Uhonneur de la France bragte alla andra rop till tystnad. Med huru stort bifall de hedersamme borgrarne i Puy de Dome också åhörde de gref. liga fredsförsäkringarne, med huru stort bifall deras medbröder i hela landet än må ha läs! dem, så skall hela bourgeoisien i Frankrike sammanlagd icke vara i stånd att ens en fjerdedels timma uppehålla kriget med England. om man på ett visst håll anser tiden vara inne. Hvad betyder välnu för tiden det tredje ståndet i Frankrike? kan man åter fråga med abbå Sieygs; och med honom kan man svara: ingenting! Så länge den demokratiska absolutismer herrskar i Frankrike, så länge s-all: Europe ha allt skäl att i afseende å denna makt föl ja den politik, som Demosthenes anbefalde atheniensarne mot konung Filip: misstroendets politik. Grefve Morny söker väl nedgöra er dylik politik medelst ett temligen naivt argu ment. Den, som tilltror kejsaren planer mo England, menar grefve Morny, han föroläm:. par monarken till hans ära såsom menniske och furste. För Frankrike må detta vara myc ket öfvertygande, för det öfriga Europa äl det blott en fras. Vi tvifla alldeles bestämdt på, att Frankrike, att till och med den fran: ska bourgeoisien betraktar såsom vanhederligt eller ens omoraliskt att drömma om segrar öfver det stolta Albion. Vi tvifia ganska be stimdt på att den politiska sedlighetskänslar i Frankrike har uppnått denna höga och gläd: jande grad af utveckling. Vi tro med säker: het, att 30,000,000 fransmän skulle fira Eng lands besegrare såsom sin hjelte och föga tänka på att en dylik seger skulle tillfoga civilisa tionen djupa sår. Fransmännen skulle trösta sig med den tanken, att de ensamma kunde draga försorg om verldens civilisation. At täfla med England i bomullsspinneri, i kat tuntryckeri och i fabrikation af rakknifvar, äl visserligen mycket dygdigare och förståndigare än att bombardera Daver och brandskatta London, men ingen fransman skall anse det så som en personlig oförrätt, om man beskyllde honom, att han skulle gifva bort ali verlden: bomnllsbalar för den sekund, då den trefärgade fanan svajade på Towern. Kejsar Naoleon hyser otvifvelaktigt de mest välvilliga änslor för civilisationen , humaniteten och pe sa a STOCEHL