dustriella lif, har jag naturligtvis med tillfredsställelse erfarit den riktning åt handelsoch näringsfrihet, som lagstiftningen under sednare tider beträdt och hvars lämplighet erfarenheten åtminstone hittills icke jäfvat. Ett väl ordnadt folkundervisningsväsende, som gör bildning och upplysning tillgängliga för alla samhällsklasser, är fortfarande en tidens fordran, som ej kan afvisas. Såsom mångårig deltagare i styrelserna öfver så väl Clara församlings folkskola som svenska slöjdföreningens söndagsoch aftonskola har jag haft tillfälle att inse de lyckliga följderna af hvad i detta afseende hittills blifvit åtgjordt, men tillika att ännu mycket återstår att på denna väg uträtta. Slutligen och då min innehafvande tjenstebefattning särskilt gifvit mig tillfälle att under en följd af år påakta yttringarne af den tryckfrihet, hvilken våra grundlagar oss tillförsäkrat, bör jag ej underlåta att äfven derom yttra några ord. Först och främst får jag då öppet tillkännagifva, att jag anser tryckfriheten, såsom en helig och oantastlig grundsats, ej kunna utan de största vådor rubbas eller inskränkas. . Det finnes på jorden ingenting fullkomligt, ej heller någon rättighet, som ej kan öfverskridas eller missbrukas. Så hsr äfven tryckfrihetsförordningen sina brister, och begagnandet af tryckfriheten hos oss icke varit alldeles fri från utsväfningar och missbruk; men då i följd af en mera vaknad och lefvande moralisk känsla hos nationen dessa afsteg och förseelser under sednare tider märkbart aftagit, samt i alla fall högst sällan, om någonsin, varit af verkligen samhällsvådlig beskaffenhet; anser jag någon ändring i tryckfrihetsförordningens hufvudsakliga bestämmelser ej våra af behofvet påkallad, för hvilken min åsigt jag hemtar ytterligare stöd af den förhoppning, att i samma mån de moraliska begreppen om det passande och rätta utveckla sig och tillväxa, skall det ock visa sig, att tryckfriheten i de flesta fall eger inom sig sjelf de bästa medlen till skydd emot missbruken. Efter att sålunda hafva i största korthet redogjort för min hufvudåsigt i några vigtigare samhällsfrågor, som ofelbart komma att utgöra föremål för den snart sammanträdande representationens verksamhet, anhåller jag, för den händelse det vigtiga uppdraget skulle mig anförtros, att få, i afseende på mina principalers billiga anspråk i öfrigt, endast hänvisa till min mångåriga ehuru inskränkta verksamhet inom detta samhälle. Af iakttagelser och erfarenhet tillräckligen värnad mot äfventyret att i omtvistade vigtiga frågor utan föregången noga pröfDing af skäl och motskäl stadga min öfvertygelse, tillbakavisar jag förebråelseför vacklande politisk tro, men erkänner villigt, att jag saknar alla egenskaper af politisk agitator. För alla händelser och ehvad utgång valet än må erhålla, skattar jag mig lycklig att hafva öpplefvat denna dag, för att bevittna det sant politiska lif, som redan första tillämpningen af nya valordningen för Stockholms stad framkallat. Ordföranden trodde sig endast uttala de närvaran-. des mening, då han hembar de båda aktade män, som här uppträdt, församlingens erkänsla för den öppenhet, med hvilken de framlagt sina åsigter i dagens vigtigaste frågor och derigenom bidragit till utbildningen af en sedvänja, som ligger helt och hållet inom laglighetens gräns och ofelbart måste leda till större intresse för och till vidgade insigter uti de frågor, som or det gemensamma fäderneslandets utveckling och lycka. Församlingen gaf genom lifligt bifall tillkänna sitt instämmande. uti detta yttrande. Ordföranden hemställde, om någon af de öfriga ifrågasatta kandidaterna vore tillstädes ochkunde vilja gifva valmännen del af sina åsigter. Fabrikören Bergström hemställde till professor Wilander, som han såg vara närvarande, om han ännu vidhölle sin åsigt att det ej vore lämpligt att offentligen framlägga sina åsigter, eller om han nu, sedan tvenne andra kandidater redan framträdt, äfven ville gifva valmännen del af sina tankar. Professor Wilander åberopade sin vid förra sammanträdet yttrade mening om kandidaturen och upprepade att han ansåge, att om förklaringarne afgåfves i allmänna ordalag, tjenade de tillingenting; och att om man åter inläte sig i specialiteter, skulle man lägga band på sin fria riksdagsmannaverksamhet; ansåg den kännedom, som på annan väg kunde vinnas om ifrågasatta personer, vara det enda betryggande, och vägrade derföre fortfarande att uppträda. Ville någon det oaktadt skrifva hans namn på de sedlar de inkastade valurnan, blefve han honom derför tacksam. Handlanden Djurström hade, då hr Wilander förra gången nekade att gifva sina åsigter tillkänna inför valmännen, trott att detta härrörde af grannlagenhet mot öfriga kandidater, som ej voro tillstädes, och att hr Wilander ansett ett samspråk dem emellan erforderligt för att öfverväga, om de skulle gå valmännens yttrade önskningar till mötes, om de skulle drista sig till att bryta isen, hvilket väl kunnat vara något betänkligt för en, och möjligen kunnat misstydas såsom ett försök att göra sig populär. Talaren hade derföre icke kunnat annat än i en viss mån gilla hr Wilanders hållning vid förra sammanträdet. Så mycket mer förundrade det hohom att nu, då han sett två af sina medkandidater framträda och oförbehållsamt redogöra för sina åsigter, hr Wilander likväl fortsatte sin vägran. Detta finge ofelbart utseende af att antingen härröra af halsstarrighet, eller också deraf att hr Wilander ej vore ense med sig sjelf om sina politiska åsigter, eller att han ämnade taga impulser af andra. Men från sådana representanter bevare oss milde Herre Gud! Det är sjelfständiga män vi behöfva, som veta hvad de vilja och ha mod att säga ut sin mening, Talaren bad derföre hr Wilahder öppna sitt visir, så att valmännen finge lära känna honom. Detta vore nu en önskan å valmännens sida; framdeles skall det otvifvelaktigt blifva en fordran. Kunde likväl icke underlåta att gendrifva den af hr Wilander framkastade insinuvationen, att framträdande kandidater skulle insvepa sina ordien sådan tvetydighet, att de lätteligen kunde kringgås. Tal. måste betvifla, att något så lumpet kunde inträffa. Ett löfte, här afgifvet, är heligt och kan ej ryggas. Bland valmännen finnas tillräckligt många, som, om le ej äro lämpliga till representanter, likväl ha nog ntresse för allmänna avgelägenheter att de med oafåtlig uppmärksamhet följa ärendenas behandling och afseende på de män, som i denna behandling deljaga, förstå att skilja agnarne från hvetet. Svek å ett folkombuds sida medför egna förebråelser samt samtidens och efterverldens dom. Talaren var för sin del öfvertygad, att hvad som här blifvit yttradt af de män, som uppträdt och gifvit de valberättigade lel af sina åsigter, skulle redligen hållas. (Bifall.) Ordföranden erinrade, att ändamålet med dessa sammanträden hade varit, ej att lägga band på näZon och tvinga någon att framträda, utan att söka bryta den gamla vanan att söka hemligheten i stället för att öppet och offentligt framträda. Det kunde 2j vara meningen att utöfva ens något moraliskt tvång, utan endast att bereda tillfälle att uppträda ör dem, som det. önskade. Ordföranden hemställde huruvida denna åsigt af församlingen delades, och olef denna fråga med ja besvarad. Professor Wilander trodde, att om uppträdandet skulle medföra någon nytta, skulle man ingå i närmare granskning af de särskilta frågorna. Ingen komme någonsin att uppträda. och förklara sig ej vara vän af frihet i det eller det hänseendet. Talaren hoppades; att i församlingen skulle finnas åtminstone några, som visste att han ej vore rädd att säga ut sin mening, fastän han fortfarande vägrade att här uppträda. På fråga af ordföranden beslöts derefter att skrida till profval, dervid rösterna fördelade sig sålunda: Hr Schwan 60; hr Loven 533; hr rr s mr Tr 2 RAR UD AA FOA — nt ot kn kt tet 2 br