ren NES tat SK med skrån. Det är, enligt min tro, endast en billig gärd åt menniskokärlek och rättvisa att låta hvar och en arbeta hvad han kan och sjelf sälja sitt arbete. Jag har visserligen hört handtverkare häröfver yttra sitt missnöje, men anser det vara arbe tarens rättighet att använda sin arbetsförmåga på sätt han kan finna för sig nyttigast. Om det finnes något missbruk, om de s. k. sjelfförsörjarne lyckats på något sätt undandraga sig ett billigt deltagande i de skatter som drabba burskapsegande handtverkare, bör det icke vara svårt, när det finnes en taxeringskomites, att beskatta dem på tillbörligt sätt i proportion till derås tillverkning. Men en återgång till ett mera hämmande system i afseende på närings friheten bör aldrig,, efter min åsigt, komma ifråga och jag tror icke att en sådan fråga kan väckas inom representationen. FiFråga uppstod nu huruvida sammanträdet skulle fortsättas om måndag och de båda andra såsom kandidater nämnda personerna anmodas att då inför valmännen uppträda. fBGrosshandlaren Blanck trodde, att då detta sammanträde varit offentligen utlyst, men dock ej flera personer här uppträdt för att gifva valmännen del af sina åsigter, än de båda församlingen nu hört, så kunde man anse att inga andra önskade komma i åtanka vid valet, hvarföre det heller icke torde vara skäl att utlysa någon ny sammankomst. Ville emellertid de herrar, som här uppträdt, äfven gifva tillkänna sina tankar i afseende på bankoch kreditlagstiftningen, så trodde han att de närvarande skulle blifva dem åerför förbundna. Hör Hjerta: I största korthet vill jag tillkännagifva min åsigt vara den, attiett kapitalfattigt land krediten visserligen är högst nödvändig för rörelsen och för att genom densamma skaffa ett visst förlagskapital för under händer varande arbeten. Men jag tror på samma gång, att ju konstigare man uppför en kreditbyggnad, destolättare ramlar den. Min äsigt är äfvenledes den att våra privatbanker, med rättighet att utgifva kreditsedlar, gjort landet mycken nytta, men att den dag kan inträffa, då de kunna ge anledning till en ganska svår stockning i rörelsen, såsom t. ex. om rikes ständers bank skulle för endast en kort tid blifva oförmögen att inlösa sina sedlar. Allt sedan 1840 Kar jag varnat svenska folketfördenprivatbankerna lemnade rätt att utgifva kreditsedlar, icke blott derföre att det är obilligt att de, som lemna varor i allmänna rörelsen, skola få -enskiltdes papperslappar i utbyte mot en öfverallt realisabel valuta; utan äfven derföre, att dessa kreditanstalters makt intränger så djupt att, såsom jag då nämnde om man icke stäfjar dem snart blifva de mäktigare än både konung och ständer, hvilket de äfven redan till. en viss grad hafva blifvit. Jag vill ingalunda upphäfva privatbankerna och anser att man bör gifva dem ett måttligt privilegium, men såsom sagdt är, ju konstigare man uppför en kreditbyggnad, ju lättare ramlar den. Vi känna att här suttit komiteer för att åstadkomma förbättrad kreditlagstiftning; hvad hafva dessa komiteer uträttat? Ingenting! Det onda, hvaraf landet lider, är att allting säljes på förlång kredit; det är en erfarenhet, som är allom bekant. Hvad är egentligen botemedlet härför? Det kan icke vara annat än att man förvandlar krediten till hvad den bör vara — en verklig kredit, d. v. s. ett enskilt förtroende man och man emellan och icke ett privilegium. Tag bort all rättighet för bokfordringar att göra sig gällande utan särskilt förskrifning, och då komma vi derhän, att grosshandlaren icke säljer på kredit till minuthandlaren utan en förskrifning, och minuthandlaren icke borgar ut sina varor till andra enskilta än dem, om hvilka han Kan veta att de med säkerhet skola betala. Derigenom komme väl i början att uppstå en viss svårighet i rörelsen, men man komme tillbaka till det lyckliga förhållande som är det enda rätta, att den stora konsumerande allmänheten blir den egentlige förläggaren; hon förlägger minuthandlaren och denne, som köper kontant, förlägger grosshandlaren. Om en dålig konjunktur inträffar, kan jemnvigten återställas på kort tid genom ett sparsammare lefnadssätt, då dereremot genom fortsättande af den privilegierade krediten detta kreditsystem .också kommer att fortsättas, som har sin naturliga förklaringsgrund deri, att alla, somfhafva en vara, vilja gerna sälja den. Detta är i korthet den grundåsigt jag hyser i afseende på banker, att all bankrörelse bör grundas på tillräcklig metallisk valuta, hvarjemte det är högst angeläget att vid denna riksdag låta riksbanken behålla sin vinst för alt kunna använda den, i händelse den skulle råka 4 behof, samt upprätthålla sin realisationsförmåga utan att behöfva taga sin tillflykt till en för rörelsen och landet skadlig strypning. Hr Ditzinger: Att här grundligt afhandla banklagstiftningen torde icke vara på sin plats och skulle äfven säkerligen öfverstiga min förmåga. Men jag tror mig böra erinra, att handlande och affärsmän i Stockholm hafva sett ett exempel på hvad en bank kan göra och bör vara. Stockholms enskilda bank har i sina åtgöranden, såsom jag tror, uppträdt på annat sätt än de öfriga privatbankerna, och min tanke är den, att om flera privatbanker inrättades i riket efter samma system som enskilda banken, d. v. s. att de sträfvade att genom mottagande -af depositioner uppsamla allmänhetens besparade medel och åter utlemna dem i rörelsen till de förlagsbehöfvande, skulle dessa banker åstadkomma mycken nytta. Deremot tror jag att rätten att utgifva sedlar å små valörer bör förnekas privatbankerna, och att de endast böra få utlemna kreditpapper på större belopp, t. ex. några 100 rdr, så att de personer, som mottaga sådana, kunna ega insigt att bedöma, hvilket verkligt värde som ligger i dylika papper. Om derenot småsedlar gå i allmänna rörelsen, är det naturligt att en mängd personer, som ej kunna göra sig reda för saken, tro att det är penningar de erhålla, ehuru det endast är enskiltes reverser. Det vore enligt min tanke ganska nyttigt, om en större mängd metallisk valuta vore spridd i allmänna rörelsen, då den fattige, som kan hafva något besparadt, har någonting säkrare i sina händer än papperslappar. Det är icke längesedan allmänheten förlorade på enskiltes assignationer å 20 rår som voro spridda i rörelsen; det var mången som icke insåg skillnaden mellan en sådan assignation och verkligt mynt, och då slutligen en kris inträffade för nägra af utställarne, drabbades en mängd personer af förluster, och man såg otaliga vioglerier för att blifva af med dylika papper. Det är icke omöjligt att sådant skulle ske i en betydligt större skala, om en 0lycklig kris lät privatbankerna fela i uppfyllandet af sina skyldigheter. Jag tror äfven att riksbankens verksamhet skulle kunna ordnas på :tt för allmänheten och affarslifvet bättre sätt. Riksbanken skulle, om den ginge i enskilda bankens fo r, tydligt större nytta än under nuvarande system, och lika med hr Hjerta tror jag att om banken finge behålla den vinst, som uppstår af räntan på des id nade pappersmynt, skulle den kunna utvidga sin rö relse och erhålla större soliditet. i F5 Ordföranden: Det skulle vara intressant att få höra hvad hr Ditzinger tänker om det här religionsgrubb let, som vi ha i Sverge. FtUr Ditzinger: Jag har redan förut tydligt uttalat, att jag utaf hela mitt hjerta är en vän af friheten, upplysningen, framåtskridandet. Jag bar också antydt, att bland de vigtigaste mål, till hvilka man bör sträfva och åt hvilka man bör gifva de st anslag, som lämpligen kunna dragas från min vigtiga och nödiga saker, är den allmänna under ningen. Om folkundervisningen alltmera befräm om derigenom upplysningen blir alltmera spridd, s skall det religionsgrubbleri, ordföranden omnämnt, aldrig kunna urarta till fanatism eller bli af någon för samhället vådlig natur. Om äfven olika er fin inom ett land, så tror jag detta icke var vådligt: långt vådligara äv en allmän I