galagt nägot större intresse för allmänna anelägenheter, var emellertid så stor, att den i; iherala sidan ett ögonblick hade tänkt på hr) Wiland företrä under förutsättning att han skulle enligt kalr såsom kandidat i åen tredje kretsen, vis såsom en sparsamhetens vän och : lelse deltaga uti centralkomitgas arbeten och. gifva nöjaktiga upplysningar rörande sin all-Å männa politiska uppfattning. Han drog sig emellertid undan och man fann honom snart uppsatt af de konservativa såsom kandidat inom samma krets. Om det var behöfligt i afseende på någon af de ifrågasatta kandidaterna, att valmännen finge någon närmare underrättelse om hans åsigter, så var det väl just hr Wilander. Han uppträdde också i går afton på ett valmansmöte på ett sådant sätt, att ban förlorat alla sympatier, att hans kandidatur är fullkomligt förvlyckad och från alla sidor öfvergifven. Och detta skedde icke till följd af några vissa politiska åsigter, som han uttalade, icke derföre att han, gick till den ena eller andra ytterligheten, såsom antingen röd radikal eller stockkonservativ, utan derföre att han motsatte sig all kandidatur, —I derföre att ban förnekade valmännen all rätt att söka skaffa sig kännedom om de personers tänkesätt, som kunde ifrågakomma såsom representanter, — derföre att han omfattade den läran, att valen icke skola vara ett resultat af offentliga förhandlingar, att ban.bekände sig förkasta offentligheten och i stället omfatta och godkänna kotteriväsendet, de hemliga intrigernas och bearbetningarnes väg. Känslan för offentlighet i detta fall har emellertid så skarpt utpräglat sig, att den valkandidat, som angrep denna känsla, i och med detsamma visade sig alldeles omöjlig. Det kändes genast, att genom den talrika församlingen lopp en gemensam känsla deraf att han oåterkalleligen vore kastad öfver bord. Sjelfva den sida, som uppställt hr Wilander, till och med samma personer,som rekommenderat honom, fuuno sig nu föranlåtna att uppträda emot honom. Det visar sig sålunda, att den senaste förändringen i borgarståndets representationsrätt, hvad hufvudstaden beträffar, haft det goda med sig, att man måst gripa sig an med offentliga valberedelser och inledande af en kandidatur, och att nödvändigheten häraf äfven erkännes från de håll, der man icke med synnerlig värma omfattar det politiska framåtskridandet. Man skall utan tvifvel numera gå temligen raskt framåt på denna de offentliga förbandlingarnes väg och lära insey att frivilligheten är en ganska vigtig ingrediens uti representantkallet, att den som är tvungen och trugad att vara riksdagsman, icke kan utföra sitt värf med fullt intresse. Det är visserligen sant att det till en början skall, såsom man säger, något bära emot att uppträda som kandidat och att def kan vara förenadt med ett visst personligt obehag, men det hörer till det offentliga lifvets natur, att den, som der träder fram, måste ha både karakter och mod att bära de olägenheter, som möjligen kunna vara förenade med ett sådant offentligt upptradande. ffiEn talare åberopade under den diskussion, som egde rum, och för hvilken vilängre ned redogöra, Danmarks exempel, och detta är i sanning bärutinnan ganska lärorikt. Då det) nya sambhällsskicket derstädes infördes, ansåg man kandidaturen, representanternas frivillighet och personliga inställelse inför valmännen, vara någonting så vigtigt, att man till och med, för att genast komma derhän, tfodde sig på lagstiftningens väg böra med ens införa hvad som uti åtskilliga andra länder med representativ författning endast efterhand ochgenom småningom uppstående sedvana utvecklat sig. -En del af de ultrakonservativa, .hvaribland den gamle Örsted, bekäm-. pade då dessa bestämmelser med mycken ifver, och der saknades icke åtskilliga röster, som förmenade, att en kandidatur kunde gå an i länder, som företedde en helt annan folknatur, att den strede emot den danska blygsamheten,, och att man förgäfves skulle få se sig om efter några frivilliga kandidater. Denna spådom har emellertid kommit på skam. Vid de danska valmötena ha framstått kandidater af alla samhällsklasser, af olika bildningsgrader och hörande till alla politiska färgskiftningar, och genom kandidaternas sammanträffande med valmännen har ett stort intresse blifvit väckt för valen och nyttiga förhandlingar kommit att ega rum. Att härigenom partikamp kommer att uppstå är lika naturligt som det är långt ifrån att innebära någonting ondt och törderfligt. Strid är lif. Öfverallt, der ett någorlunda utveckladt politiskt lif eger rum, måste politiska partier finnas, då man med. politiskt parti menar en sammanfattning af personer, som omfatta en viss gemensam politisk hufvudprineip och söka att genomföra den i alla riktningar. Och då det så väl i politiken som i det enskilta lifvet är bättre att handla efter grundsatser än efter ögonblickets tillfälliga och flyktiga ingifvelser, ochatt förena sig med andra personer, för att gemensamt på loflig väg arbeta för de grundsatser man af själ och hjerta omfattar, så är det utan tvifvel både lofligt, jä till och med riktigt att höra till ett parti. Helt annat är det med kotteriväsendet, hvilket de vanligen omfatta, hvilka uttala sin vrede öfver partierna och skygga tillbaka för offentligheten. Öfver kotterierna, som icke sammanhållas af någon stor gemensam, med lif och värma uppfattad grundÅsigt, utan endast gruppera sig kring vissa personligheter . eller vissa småintressen, och som för personerna gerna åsidosätta alla principer, må man med rätta uttala sin fördömelse. Den ärlige partimannen deremot, som med goda och hederliga vapen och med en lefvande öfvertygelses kraft kämpar för den sak-han omfattat, förtjenar aktning och bi drager, hvilken sida han må tillhöra, till vidmakthållande af samhällets friskhet, lif och Jemvigt. Kongl. Maj:t har, enligt Posttidningen, i går till professor i nordiska språken vid Upsala universitet utnämnt och förordnat do