dast i följd deraf att han icke är handtverkare, utan handlande och under en så svår penningkris som den sista, utan ringaste egen förskyllan, råkar få betala vexlar två gånger. Icke borstbindarne, ty det fördes ej in mer än 4418 skålpund borstar till hela riket. Icke sockerbagarne, ty 5883 skålpund konfekt kunde ej komma surt efter :ör alla sockerbagare. Ieke sadelmakarne, ty att det infördes 7000 skålpund af deras tunga arbeten var ju också en obetydlighet. Målare, tunnbindare, hotslagare, plåslagare m. fl. ha ej haft det allra minsta intrång af utländska arbeten. Efter uppgiften ur kommerskollegii berättelse till Kongl. Maj:t kunde vi anföra ännu många flera exempel på att det är mycket litet af handtverksarbeten som kommer in utifrån, men det skulle blifva alltför vidlyftigt oeh får derföre anstå. Vi bekänna att vi sjelfva ha blifvit ej litet förvånade öfver dessa upplysningar. Vi hade verkligen dessförinnan trott att mycket mera handtverksvaror kommo in till landet än de nu uppräknade bagatellerna, som i de flesta fall icke uppgå för hela riket till så mycket som en enda handtverkare i någon af de större städerna arbetar för om året. Vi ha då börjat tänka efter, hvarifrån vi fått den förra oriktiga föreställningen. Men innan vi redogöra för detta, skola vi göra en liten hemställan angående hr Hesselgren. Medan vi ännu hyste den föreställningen att handtverkerierna lida af utländningarnes täflan i anseende till en inbillad stor. införsel, hörde vi det tagas för gifvet att hr Hesselgren skulle blifva vårt ombud vid nästa riksdag. Då slog det oss redan för hufvudet att han ändå icke måtte vara rätta mannen att föra vår talan, ty han har aldrig lyckats vinna gehör och genomdrifva någon af våra och sina önskningar. Han har varit riksdagsman vid flera riksdagar. Likaså ha fabrikör Almgren och ålderman Spångberg och bokbindaren Lundh varit det. Aila fyra voro emot att förbuden blefvo borttaga ur tulltaxan, men de ha icke förmått hindra att det skett. Att. sedan de misslyckats flera gånger efter hvarandra, välja dem återigen till ombud tyckte vi vara lika klokt som om man vore nog olycklig att få några vigtga processer och man vore öfvertygad om sakens rättvisa, men ett och samma ombud tappade tre processer efter hvarandra och man ändå lemnade honom den fjerde att utföra. Vi för vår del skulle då bellre i Guds namn anlita ett nytt ombud på försök. Vi återgå nu till frågan om hvarifrån wi fått den inbillningen att tullförbudens borttagande skulle ha gjort någon väsentlig skada åt hbandtverkerierna. Vi kunna icke finna annat, än att det talet har kommit ifrån fabrikanterna. Några fabrikörer ha nog ondt af att förbuden blefvo borttagna. Vi minnas nog den tiden, då allting annat var billigare än nu, men sockret kostade på bruken 28 eller 30 sk. skålpundet, i stället för 22 sk., som det bästa nu gäller, och då klädesfabrisören och klädeshandlaren i kompani klådde oss handtverkare på 5—06 rår alnen på fint kläde, och 2, 3 till 4 rdr på kläde som i boden gällde 7—8 rdr. På den tiden var det som en sockerbrukspatron kunde lägga af ett par hundratusen riksdaler om året, och en klädesfabrikör behöfde då ej fråga efter att skaffa sig nya maskiner, ty ban förtjenade ändå en liten förmögenhet hvart år på vår bekostrad. Derföre kunde han också ha råd att hb tala några personer, som j gjorde annat än i;ögo oss fulla i tidningar och skrifter n ed historier om att vi skulle bli rakt ruinerade i fall förbuden blefve borttagna ur. tulltaxan, Nu äro förbuden borttagna, men så vidt vi kunna se äro handtverkerierna icke ruinerade än-: då genom tullarne. Man talar visst om att en mängd handtverkare och handlande ha blifvit up,kallade till. handelskollegium för att de ej på flera år kunnat betala sina iropontskylder, men vi bedja våra kamrater Lara vänka efter hvad verkliga orsaken varit til dessa borgares oförmögenhet i det hänsecndet. De flesta af dem voro ur stånd att be-l tala kr nov skylderna långt förrän förbuen blefvo borttagna, och härleder sig deras 0 stånd från någonting annat än dem sjel så borde man väl snarare tillskrifva det skrå. upphäfvande.. Men i det hänseendet ha vi ingen hjelp att vänta; hvarken hr Hesselgren eller någon annan riksdagsman för Stockholm kan någonsin mera skafta oss skråe i tillbaka. Det är lika litet att hoppas, äfven om vi önska det, som att vi skola få guld ur månen. Men, som sagdt, fabrikanterna ha så länge pudrat in oss med förespeglingar om de vådliga följderna af ändringar i tulltaxan, att det slutligen blifvit en trosartikel, och vi ha satt in i borgarståndet våra riksdagsmän för att hjelpa fabrikanterna, men icke oss sjelfva. Hvad följd skulle det nu ha om tullförbuden stode qvar och höga tullafgifter? Jo, för det första att hvar och en finge betala dyrt för allt hvad han behöfver i sitt yrke, för alla metaller, färger 0. s. v. För det andra att han finge betala dyrt sina kläder, bomullsvaror, skodon, socker och andra förnödenhe-: ter, som fabrikanterna kunde ta hur mycket ji: de ville för. För det tredje och sista skulle han äfven få betala matvarorna mycket hözre. j: Ty om fabrikanten än kunde få hela borgareståndet att hålla med honom om att för-. bud böra införas igen eller tullafgifterna ök till sådan grad, att inga fabrikstillverknin kunna föras in utifrån, så Vore dermed än( darålet ännu icke vunnet, emedan det cjl är borgareståndet ensamt som beslutar 1 tullsaker, utan för att fatta beslut fordras äfven ett annat stånd och nå ra röster ur ett ij tredje, Nu kunna fabrikanterna ej gerna föl adeln eller presterna med sig, — det är lät! I att begripa, ty hide adelsmann ch prester i och alla löntigerre veta nog rit å i kläden, ylle. ) bättre pris när tull: äro höga, Fakrikanten får således lof at il vända sig till bönderna, hvilka nyttja mera hemgjorda saker och således ej fråga lika Mycket efter Anrisekilnaden På en aln klädel. iro Jäga än när de!