Förberedelser till hufvudstadens riksdagsmannaval. Profval i fjerde valkretsen. Valmännen i fjerde kretsen, omfattande Ladugårdslands, Adolf Fredriks och Johannis församlingar samt några qvarter af Klara, voro offentligen kallade att i går afton kl. 6 allmänt sammanträda för profvals anställande i timmermansordens lokal, Eriksberg. Man samlades på ställets rymliga trädbeprydda gård, och de närvarandes antal blef efterhand så betydligt (omkring två hundra personer voro tillstädes), att, då man slutligen skulle skrida till öfverläggningarnes öppnande, det befanns att ingen af de tillgängliga salarne på stället kunde rymma alla de tillstädesomne, hvarföre man blef öfverens att hålla den beramade rådplägningen under bar himmel, särdeles som den klara och milda sommaraftonen gjorde vistelsen i det fria synnerligen angenäm. Under de vackra lindarne på gården utstäldes derföre i största hast bord för kretsens . centralkomit och för tidningsreferenterna. Sammanträdet öppnades derpå af ordföranden i kretsens centralkomite: Hr Blanche: Mina herrar! I egenskap af ordförande för valdistriktets komitå tager jag mig friheten att bjuda eder välkommen, på samma gång jag uttrycker min innerliga tillfredsställelse öfver det nya politiska lif, som uppstått inom vårt samhälle. Det är någo: som jag drömde om i min ungdom, men som jag aldrig trodde så snart skulle blifva realiseradt. Ja, mina herrar, denna dag är af stor betydelse; det är distriktets valberättigade invånare som äro samiade; det är för ettistort och vigtigt ändamål, förut förbisedt, men som nu tycks antaga den bestämda karakter en sådan handling förtjenar. Den nya valordning vi fått, den 40-gradiga röstskala man k.stat till oss, såsom ett hån mot det heligaste och mest ovanskliga hos menniskan, hennes vett och k-nsla, den har, ehuru måhända utan gifvarnes mening, åtminstone något godt med sig: den har uppryckt det splittringsfrö, som klasserna beständigt utsådde och drogo så rika skördar af, i det de skiljde medborgare från hvarandra. I stället för att vara.-svenska medborgare, hafva vi varit fabrikörer, handtverl are, minuthaudlare, grosshandlare o..s.,v., och alla cCossa hade uppdragit skarpa linier sinsemellan, som voro ulycksbringande för vårt samhälle. Det är nu åtminstone utsigt:till en bättre samfundsanda; vader hvilken vi gemensamt kunna sträfva till fädernelandets väl — detta fädernesland; som kan . blifva tillräckligt för oss, om det bereder oss alla frihet, lycka, trefnad och frid. . Som herrarne torde påminna sig, bildades valkomitåer, en för hvart distrikt; hvar och en