är den afbruten af gigantiska klippmassor, som lossnat från berget olvanför och genom sin egen tyngd fått fäste i marken samt lemna förträffligt tillfälle för ett bakhåll. Toms och Wills första tanka var att deras herrar råkat ut för ett sådant — ty när de! framkommo till det ställe vi nu skildrat, framträdde ett dussin karlär ur busksnåret af ett halfvildt utseende och klädda i den baskiska drägten: en kort jacka, underkläder af sammet, ett rödt bälte om lifvet och en blå mössa, ej -olik högländarnes; de omringade vagnen i ett ögonblick och ropade häftigt åt postiljonerna att stanna — en befallning som dessa ej voro sena att efterkomma, då hvar och en af de anfallande var beväpnad. Hålll skrek flyktingen, söm fick se att Tom lagt an på anföraren för skaran, och att hans kamrat tagit sigte på en annan — det är vänner. HP Yänner, Tom I ropade Harold, inifrån vagnen; skjut icke.n Orden kommo just i rätta stunden, för att rädda lifvet på åtminstone en af smugglarne. Den trogne ynglingen hade ännu aldrig försummat att lyda sin unga herres röst. p Vännerb upprepade han, och höll qvar fingret på trycket på sin pistol; nå väl, Jag, hoppas att de måtte vara det; men nog äro. de ogement lika ett tjufband — eller huru tycker du, Will? Så lika,, svarade denne, att en jury i England skulle döma dem att hängas, bara för likhetens skull. Kuriren hade emellertid stigit ned från kuskbocken. Hvarenda smugglare ryckte af vig mössan och stod med blottadt hufvud. Flera böjde knä för honom. Anföraren för skaran — cn man af en skön gestalt, med ögon som en örn och hals och skuldror som en gladiator, närmade sig