STOCKHOLM der 22 Aug. Allteftersom tiden nalkas för riksdagsmannavalen inom hufvudstaden börjar agitationen för dem antaga en lifligare karakter och det allmänna intresset bland de politiskt ber ättigade bli mera spändt än det hittills någon gång varit, om man undantager en viss period af valordningsstriden. Det ör myseket troligt, att åtskilliga, som höra till den riktigt amla stammen och till de stilla i land ienan, asa öfver hvad de kalla det myckna bråket och finna det högst anstötligt, att. man icke nu såsom tillförene vill sofva sig till riksdagsmän. För vår del anse vi Ciet vara en stor vinst för samhället, att, i sammanhang med valklassernas upphäfvande och införandet af omedelbara val, den enskilte valberättigade börjat fatta, att han vid deltagande i riksdagsmannavalet har både en rätt att utöfva och en ansvarsfull pligt att uppfylla och att han är skyldig sig sjelf och det allmänna att icke slumpvis eller för småaktiga enskilta beräkningar bortkasta sin röst, utan att med densamma i sin mån söka bidraga till framgång åt de sträfvanden, som enligt hans öfvertygelse afse fosterlandets väl, det stora belas betryggande, utveckling och förkofra. De mera liberala samhällsåsigterna owfattas af ett så öfvervägande flertal af de valberättigade, att om full enighet kunde åvägabringas mellan dem, skulle den liberala sakens seger vid valen vara fullkornligt gifven. Den enighet, som visade sig i kampen för den mera frisinnade åsigten urider behandlingen af valordningsfrågan, borde. kunna anses såsom ett godt förebud i detta hänseende. Men det är dock långt lättare att å:stadkomma sammanhållning i fråga om en princip, än då det gäller att förena sig om personer, i afseende på hvilkas större eller mindre lämplighet att representera principerna, omdömena alltid måste vara mycket delade. För att en sammanhållniog i sådant fall. skall kunna ega rum, fordras en viss vana. vid politiskt lif och en derigenom vunnen allmänare insigt derom, att om ett parti skall vinna seger och ernå Tördelaktiga valresulsater, så måste dess särskilta medlemmar visa så mycken politisk takt, att de, med uppoffrande af enskilta personliga tycken och sympatier, gifva sina röster ;åt de skandidater, son enligt åsigterna hos flertalet tbland de politiskt verksamma inom: partiet ha största utsigten för sig att kunna vinna en magoritet. — Insigten härom är ännu icke gillräckligt allmän och torde först kunna winnas derigenom att man genom sjelfva riksdagemannavalen kommer till erfarenhet derom, att man, genom att strö omkring sina röster å den ena eller andra personer, som man tillfälligtvis personligen kiänner och respekterar, men som icke gjort :sig allmännare bekant, endast bidrager att alstra splittring på den sida man tillhör och derigenom, underlätta segern för den motsatta sidan. Den konservativa och byråkratiska sidan bland hufvudstadens val:män, som, oaktadt den 40-gradiga skala man, lyckats åvägabringa, måste ligga betydligt under, om någofi sammanhållning eger rum hos dess motståndare, har också insett att dess enda hopp om framgång beror på den gamla satsen: splittra och beherrska,. Man är derföre särdeles angelägen att uppbesvärja till sin hjelp och för, splittringens åvägabring ande den gamla kl ige. och kastandan, som wumera väl borde, vara alldeles aflifvad. M7sn aktar icke för t sf att för sina konservativa F.yften ingå förl smdelsermed personer, hvilka förut, så läne de ramverkat med de liberale ;; man icke trörmat att förlöjliga, men so, då de af sårad egenkärlek skiljt sig från den liberala saken för att operera till fördel för sig sjelfva, man finner vara alldeles förträffliga redskap till åvägabringar.de af splittringen och hvilka, då de sålunda tro sig gå sina egna, i sjelfva verket endast gå de konservativas ärenden. Man följer härvidlag samma taktik, som sarvändes för att under valordningsfrågans besbandling åstadkomma cen söndersplittring af den liberala majoriteten och ge eggelse åt en :.mängd motsatta småintressen. Man vill åter låta de särskilta klassernå spela en rol, och :man hoppäs utan tvifvel att splittringsförsöket au skall lyckas bättre än förra gåugen. Det har varit br grossbandlaren Schartau förbebållet att i dette hänseende liksom förra gången taga intiativet: Han har funnit det tillständigt att, sedan man enhälligt och till allmän tillfredsställelse beslutat att valklasserna äro afskaffade, och då man första gången skall tillämpa en valordning, som ställer valmännen tillsammans med hvarandra såsom medborgare utan afseende på yrken,sammankalla en f. d. valklass och låta de personer, som tillstädeskomma, uppgöra ett förslag till riksdagsmän för hufvudstaden. Man finner nu af en annons i tidningarne, att det föga be-römliga exempel, hr Schartau i detta hänseende gifvit, icke saknat efterföljd. Handtverksföreningens fullmäktige ha funnit det lävapligt att sammankalla föreningens ledamöter, icke för något af de industriella ärender, som föreningen har att taga befattning, med, utan också för att uttala sig öfver de förestående riksdagsmannavalen. Det är naturligt, att man från den konservativa sidan med glädje ser en dylik sammankomst, och hoppas derigenom se splittringen florera. Men vi ha allt för mycken aktning för hufvudstadens handtverksidkande borgare att tro, det nägot större antal bland dem skulle nu mera än förut låta leda sig vilse och förmås att arbeta emot sitt verkliga intresse. Vi veta att hos det stora flertalet bland dem de gamla skråoch. kastfördomarne gifvit vika för en