kommo de till Bayonne och körde genast till Hötel de Poste. Värden emottog dem med ett inställsamt leende; deras rum voro i ordning. Förbudet, som inträffat några timmar tidigare, hade gifvit nödvändiga order derom. De unga männen hörde detta utan att gifva tillkänna den ringaste förvåning, ty Lilini hade på förband beredt dem derpå. Icke så Tom: han hade icke hört ett ord om att hans herre antagit en kurir; det var en lycka att ban icke gjort tillräckliga framsteg i franska språket för att uttrycka sin förvåning. Nåväl, Tom! sade Harold, då ynglingen inkom i salongen, just då uppassarne hade borttagit qvarlefvorna efter en förträfflig middag, har du sett din nye kamrat? Ja, just en hygglig kamrat! svarade Tom med något missnöje i rösten, han fordrar att Will och jag skola psssa upp på honom, liksom vi vore hans tjenare och icke edra — och hvad som förtretar mig mest är att vi gjorde det; han har ett så förnämt sätt som sjelfv: sir Mordaunt. Hans åhörare kunde knappt återhålla ct leende, Han är för gammal för att kunna vara till någon egentlig nytta på resor,, fortfor den förre, och kan inte ett ord engelska. Vär den har gjort mig en hel mängd frågor. t Nå, hvad svarade du? Hblo, på samma sätt som jag brukade i Paris, sade Tom och gaf i detsamma -en tyekad härmning af:en fransk axelryckning. wJar förmodar att han förstod mig, tychan svarad. mig med en likadan. Och der stidö vi oc! grinade och ryckte på axlaröe åt hvarardri, tilldess jag fick höra er ringa, nådig he och tänkte att jag borde komma och er vårt samtal.n z r Du har burit dig mycket klokt åt, sade