STOCKHOLM den 19 Aug. Att religionsfrisetsfrågan är en fråga, som icke kan falla, derom behöfver man ingen försäkran från någon af konungens rådgifvare; det är någonting, som ligger i så klar dag. till följl af hela den närvarande civilisationsutvecklingen i Europa och till följd af de förhållanden, som uppstått i vårt eget land, att hvarje vän af friheten med temhigen stor tillförsigt kan afvakta det ögonblick, då-till och med-de, som uppträda. såsom de häftigaste motståndare mot bekännelsens och derigenom tillika Mot samvetets frihet, måste medgifva och kanske sjelfvapåyrka, att någonting mäåste göras, på det icke i teörien till följd af den: gällande lagens bokstaf det gröfsta barbari skall. ega rum, som nedsätter vårt samhälle i hela den civiliserade verldens ögon, under det i praxis laglöshet inträdt, emedan de lagstadganden, som äro gällande i detta hänseende, äfven med den bästa vilja hos de mest intoleranta, icke gerna kunna tillämpas. Snart torde det komma derhän, att det blir de kyrkligt konservativa, som skynda på, att så snart som möjligt få en dissenterlag, emedan-de börja att inse, att ju längre detdrager om, innan dessa förhållanden bli ordnade desto mera skola de med ens se sig till följd af förhållandena nödsakade att ge efter. När det vid sednaste riksdag lyckades det egentliga -prelatpartiet och nägra på riddarhuset i hemlighet verkande krafter. att undanskjuta religionsfribetsfrågan, smärtade detta 088 hufvudsakligen derföre, att det skulle inför verlden ba utseende deraf, att svenska fölkets representanter vore så litet upplysta, att när regeringen ville förmå nationen till ett betydelsefullt-steg framåt på frihetens och humanitetens bana, så vore det:-folkrepresentationen som omintetgjorde -sådana ädla önskningar och planer. För: sjelfva sakens skull gick det oss icke så nära till hbjertat, emedan vi insågo, att vederbörande snart skulle bli nödsakade-att -oaktadt alla trotsiga ord, som yttrats mot trosfriheten, gripå sig an med att söka på-ett någorlunda rimligt och utförbart sätt ordna bithörande förhållanden. pt Man har länge hört omtalas, att en dissenterlagvoreunder arbete; hvilken skulle vid instundande riksdag komma att af regeringen främläggas för ständerna. Man erfar nu, att icke mindre än tvenne lagförslag, det ena utgörande hvad man egentligen menar med en dissenterlag, det aridra innehållande ansvarsbestämmelser för den, som träder till eller utsprider-villfarande lära; blifvit från ju stitiedepartementet öfverlemnade till granskning åt högsta domstolen och af densamma utan anmärkning godkända. Vi skola sedermera återkomma till en närmare kritik öfver dessa förslag, som vi här nedan meddela, och anmärka nu endast, dels att man sammanhopat en sådan mängd preventivåtgärder och ansvarsbestämmelser mot allt som kan likna proselytmäkeri, att äfven de mest förskräckte i detta hänseende torde känna sig fullt betryggade, dels: också att man, i enlighet med norska: dissenterlagen, i det första lagförslaget upptagit en del nödiga detaljbestämmelser med afseende på främmande trosbekännares förhållande till svenska samhällets och svenska stätskyrkans myndigheter. De båda lagförslagen ha följande lydelse: Förslag till förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsutöfning. Med upphäfvande af kongl. kungörelsen den 24 Januari 1781 och med ändring af hvad för öfrigt i strid mot nedannämnde bestämmelser finnes stadgadt varder förordnadt som följer: 1. Vilja kfistna trosbekännare af annän lära, än den rena evangeliska, förena sig i församling, göre derom hos konungen ansökning och uppgifve dervid sin trosbekännelser och församlingsordning. Finner konungen, efter, vederbörandes hörande, skäl. att ansökningen bifalla, ege sålunda tillåtet främmande trossamfund rätt till fri religionsöfning inom de af lag och sedlighet bestämda gränsor; dock må offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar endast inom dylik församlings kyrka, bönehus eller kyrko-. gård förrättas. Enahanda rätt tillkomma ock de på grund af hittills gällande. författningar redan bildade församlingar af främmande trosbekännare 2. Församling, som i I sägs, vare oförhindrad att sjelt kalla prest eller lärare, Hvarje församling anställe såsom föreståndare en välfrejdad person, hvars vård hennes angelägenbeter anförtros kunna, och göre derom anmälan; i Stockholm hos öfverståthållareembetet och annorstädes i riket. hos konungens befallningshafvande. 7 S 3. Varder rättigheten till fri religionsöfning missbrukad, eller underlåter församlingen att iakttaga hvad i afseende å föreståndaren är i 2 S stadgadty då må, efter konungens förordnande, församlingen upplösas. S:4.. Föreståndaren åligge att. noggrannt föra devanteckningar, som af-konungen föreskrifvas; att desamma inför domstol konunens befallningshafvande eller öfverståthåltareembetet vid atifordran förete; att inom en månad efter hvarje års slut till. konungens befallningshafvande elleröfverståtbållareembetet aflemna förteckning å församlingens medlemmar samt. under årets. lopp ingångne äktenskap ellervinträffade; födelser eller dödsfall i församlingen; att på sätt, som för svenska kyrkans presterskap är stadgadt,. utfärda betyg och tilloffentliga myndigheter lemna upplysningar om församlingens medlemmar;