sagdt, min mening att försvara och ännu mindre att förorda det omtalta bruket af två supiner. Så mycket mindre som — jag återkommer dertill! — jag blott befattar mig med formläran, och hvad deraf omedelbart och oundvikligt följer i syntaxen, intet annat. Men, då samtidsförf. bragt fram denna af mig ej förut närmare betraktade figur, har jag blott velat berättelsevis omnämna, att lika stora vauriener som han uppstått i talspråket mången gång förr i verlden, och likväl sedan trängt sig in i grammatikan, sjungande med Voltaire: Par droit de conqueten, om de också ej kunnat med honom tillägga: et par droit de naissancem Men jag vill visst ej, äfven om jag kunde, hjelpa fram en sådan usurpator. ; Den andra af de uppräknade förhållandena i talspråkets formlära, som jag skulle ha förbisett är, säger Samtidsförf. den förlängning med stafvelsen -er, som i dagligt tal förekommer vid adjektiver, särdeles de enstafviga, i obestämd form (Han är riker karl), hvilket tillägg, ehuru fult och onödigt, dock alltmera nyttjas,. Att denna ändelse allt mera nyttjas är ett misstag. Den är tyertom en bortdöende form, som allt mindre nyttjas, och som i skriftspråket längesedan är helt och hållet bortlagd. Hvarför denna ändelse skulle vara mera ful än hvarje J. annan, vet jag ej rätt; men onödig är den, såsom asmtidsförfattaren säger, utan allt tvifvel lika väl som alla andra språkets fordnz. genus-ändelser. Denna ändelse -er är näm-: ligen det gamla språkets form för maskulinet af adjektivet i nominativ. sing. af svaga adjektivflexionen, t. ex. isländskans mask. god; (goder), femin. god (god), neutrum gott (godt). Skriftspråket och bildade talspråket har sedan till gemensam form för mask. och femin. antagit det fordom endast feminina god. Understundom uppdyker likväl den gamla maskulinformen, ehuru, när så sker, den nu nyttjas både maskulint och feminint, emedan känslan för dess gamla betydelse är försvunnen. I vissa folkdialekter, och just i åtskilliga ålderdomliga sådana, är den mycket vanligare än i det bildade språket; men äfven;i dessa folkdialekter nyttjas den utan medywetande om dess gamla maskulina betydelse. Se t. ex. hvad Hipping säger härom i sin afhandling Om svenska språkdialecten i Nyland (det ålderdomligt svenska allraogespråket i denna del af Finland) i Acta Societ. Scient. Fennice Tom. Sec. sidd. 1129 och 1132: Isländska: argr, armr, blindr; Nyländska: argr, armr, blindr; Svenska: arg, crm, blind m. fl. m.fl. exempel, som han der anför. Äfven den bildade, svenska talande finnen nyttjar denna gamla ändelse mycket allmänt till och med i mindre noggrann :skrift, såsom t. ex. i bref; men alltid promiser1e för mask. och femin. Tredje anmärkningspunkten om åtslsilliga supiner: drickit, glömmit, blödit, sälji,, havi skulle erfordra en här. alltför vidlyftig bi 2handling om den skulle fullkomligt utredas .. Jag nöjer mig derföre här med att hemstö Illa till samtidsförf. sjelf, huruvida han kan rvilja påstå, att dessa afvikelser hör till det bildade och ordentliga talspråket? i I fjerde punkten anför Samtidsförf., att man stundom får höra. imperfekter sådana som bärde, skärde, hållde i stället för de starka formerna bar, skar, höll... Såsom upplysning om orsaken till. dessa företeelser vill jag blott nämna, att t. ex. i Sv. Språk. Lag: för fornsvenskan uppräknas ej mindre än 236 st. starka verber, och att der dessutom omnämns, att förrådet af sådana i gamla språket ej dermed på långt när är uttömdt. I samma verk finns dock ej mer än 154 st. starka verber uppräknade för den nya svenskan. Hvart har då alla de öfriga af de fordom starka verberna tagit vägen? Jo, utom ett och annat, som försvunnit ur språket, har de numera antagit svag böjning. Vidare bör anmärkas, att bland dessa 154 st. starka verber, är det ej mindre än 49 st., som i denna stund redan står och vacklar och böjs än starkt än svagt (klinga, klang och klingade; dyka, dök och dykte o 8. V.) och förmodligen inom kort endast svagt. Det kan då ej särdeles förundra om samtidsförf. fått höra, äfven ibland de hittills såsom säkra ansedda 105 st. starka verberna, ett eller annat någon gång uppträda med svag böjning, ehuru, hvad särskildt angår bärde, skärde och hålldes, jag för min del aldrig hört dessa former. Saken är med ett ord, att hela den s. k. starka verbalböjningen är sjuk. — ; (Forts. följer.) ETERN MER NEN börs —— Am OM ms FR AR TR FR TTT VEN IFS TES TD