arlekn, SGwVGTLIIT VVADVI SR eg .schokkes noveller. Om Talsvenskan. Af R. v. K. V. Jag fortsätter här mitt i förra artikeln påvörjade svåromål å artikelnNågra nutidens öreteelser inom modersmålet. -II i Tidskrifen Samtiden tredje häftet för i år. Jag kommer nu till den förteckning som samtidsförf. ger sid. 47 på i hans tanke verkiga formolikheter mellan tal och skrift, hvilka jag skulle förbisett: det. i talet vanliga bortkastandet af bestämda ändelsen -en vid substantiver, som slutas på -n (Ton är för svag, Jag skall dyka ner till botten), hvilket väl ej kan räknas till förkortningar. — Jo, visst är det er förkortning och ingenting: anvat! Ursprungligen var bestämda ändelsen, som nu efterhängs substantiverna, ett särskildt demonstrativt pronomen hinn, hin, hit eller enn, en, e (af hvilket ännu en lemning finns i talesättet hin håle). Detta demonstrativ skrefs i början afskildt från substantivet och böjdes t. 0. m i kasus på samma gång som substantivet, t. ex. mapr (F) enn (mannen); gopdoms ens (gud domens). Sedermera sammandrogs båda ordena till ett, hvarvid substantivets särskilde kasualändelse i allmänhet försvann, (gudom ens). Slutade substantivet på vokal, så förkortades äfven pronomiinet, sålunda att dess vokal försvann t. ex. våra nuvarande: blomman, kon, ögat, riket, till undvikande af två vokalers sammanstötning. En ytterligare så.dan förkortning för uttalets skuld, som ej äl:skar två n så nära efter hvarandra, möter ma! i det af samtidsförfattaren anförda exempel ton för tonen, der hela artikeln bortkastas. ÅA: deremot det på z slutande substantivet et neutrum; så eger ingen sådan förkortnin; ruma t.ex. horn, bestämdt hornet. Der kon neml. intet grannskap af två ni fråga. I baus andra exempel: botten för bottnen är je saken ändå tydligare? Bottnen är ju sjelft ex i skriften antagen välljudsförkortning för bot: tenen? Talspråket förkortar händelsevis nu mera ordet på: anhat sätty det är hela skillnaden. — Invänder deremot samtidsförf., att al: formbildning historiskt taladt uppkommit genom förkortning, så har han visserligen rätt; men förkortningen måste då helt och hållet ha förträngt den längre oförkortade formen. Jag har också förut yttrat min tanke vara. att i en formlära för talspråket äfven bör an es sådana förkortningar, som redan öfvergått till regel (se härom särskildt Om Språkfrågan början af. sid. 33 m. fl. st). Förkortningen ton för tonen tror jag likväl, om ock mycket allmän, dock ännu ej vara så fullkomligt uteslutande bruklig, att den kan kallas regel. Utan tvifvel är den dock så pass öfvervägande, att den i en fullständig formlära bör anmärkningsvis påpekas. Ehuru jag derföre också längesedan tänkt på densamma, och således ej i detta särskilda fall behöfde något: Gif akt! skall jag dock alltid vara tacksam för hvarje sådan anvisning. En annan gång kan det hända, att jag blir gjord uppmärksam på något, som jag ej förut tänkt på. Ett sådant strå till stacken har samtidsföre. också verkligen dragit hem åt mig genom anmärkningen, att i talspråket ofta förekommer. nyttjande af två supiner efter hvarandra t. ex., Säger han: Jag har ej kunnat gått i st. f. Jag har ej kunnat gå. I son. liga ställningar torde måhända ett sådant talesätt ej vara så helt ock hållet oförsvarligt ur logisk synpunkt, nemligen då det sednare gupmet rör en handling, som ej eller borde varit förfluten. Bruket och dess orsak tål emellertid att tänka på. Endast så mycket vill jag nu säga, att språkhistorien företer många exempel på talbruk med från början temligen haltande logisk grund, hvilka dock sedermera blifvit regel. Hur har t. ex. vårt nuvarande perfektum tillkommit? Genom et! lika ologogiskt slarf! Jag har gått betyder egentligen: jag har mig gången; Jag har älskat honom egentligen: Jag har honom älskad de hade fällt höfding egentligen: de hade höf dingen fälld. I Isländskan visar sig ännu oft: detta vårt omskrifna perfekt i sin ursprunglig: form: beir höfdu feldan höfdingjan () d. V5: d hade fälld höfdingen. : Se härom Munch Forn-Svensk och Forn-Norrsk Språkbyggnad sid. 97; samt Rask, Anvisning till Isländskan sid. 167, — Härmed är dock ej alls, son () Tecknet p uttalades troligast ungefär såsom de engelska th. () Tecknet dö uttalades troligast såsom ett vekt d