de minst befolkade 1 Sverge, om man Dberaknar efter arealen i det hela, är dock knapp någon del af riket, utom Wermland, så tät bebodd i förhållande till den upptagna jordens areal. Byar finnas med 100 til 150 åboer; och sådana byar ligga liksom i Tuna, så ock i Leksand, tätt nog i vissa tiktiingar. under det stora mellanliggande landsträckor äro nästån obebodda. Leksands kyrkoby är ett slags köping; Rättvik har ej någon kyrkoby. Leksand har ännu på 11 qvadratmil 12.000 innebyggare; i de nordligare socknarne blir arealen allt större, folknummern mindre. I de stora byarne på bergen finnas visserligen hushåll, som tillbringa sina nätter i samma rum som -kreaturen, men egentlig fattigdom. i tiggeriets skepnad, förmärkes föga. Emellertid är oändligt mycket att göra för bergningsvilkorens förbättrande, och torde nog göra sig sjelf, när öppnadt tillfälle till afsättning småningom lär allmogen att-bättre än nu göra sig ladugårdsalstren till godo. Nu afyttras deraf nästan intet, och penningeförtjenst skaffas mest på vandring i främmande landskåp, genom försäljning af egna handarbeten, eller genom arbete i åker: eller trädgård, eller med-åransett långt ifrån nyttigt vandringslif, hvars menliga följder dock mindre framstå i hemorten än borta; För ögat tjusande taflor erbjuda Siljans .stränder på många ställen, såsom elfvens utlopp ur sjön, sedt från Leksands prestgårdar, eller från viken vid kyrkan; Bergsärigs backar, med utsigt åt vester öfver sjön till Sollerö och Mora, och de blånande bergen i fjerran, samt åt: norr till Lerdal, Rättvik och Orebergen; Lerdalen sjelf med sin grönska och sina välbygda gårdar; Lerdalsberget, sedt från -Rättviksstranden. o:.s. v. Lägger man härtill glädjen att se ett förnöjsamt, välklädt, vackert och vänligt folk samt goda gästgifvaregårdar oech enskilt gästfrihet, så har man hvad en resande kan önska sig. Från Rättvik till Mora gå tvenne vägar: den vanliga kortare, nära Siljans norra strand, genom jemförelsevis mindre intressanta trakter, mestadels jemna och delvis skogiga; den andra, vida längre, men vackrare, öfver Ore och Orsa. Det hör till. ortens goda anstalter för. kommunikationen att posten till Mora, som går två gånger i veckan, den ena gången tager den längre vägen, för att bespara e aflägsnare örterna särskilt postbud. Mora sockens slättbygd ligger vid Dalelf. veng utlönn I Söjans ötra Hörn och vid den dermed sammanhängande! Orsasjön, på djup sändbotten, småningom uppslammad af elfven och dertföre äfven utsatt för förändringar vid stora vattuflöden. Denna slätt är ovanligt jemn, blott i låga afsatser stigande mot vester. Endast vid Kristineberg eller Noret finnes en höjd, tillräcklig att gifva nåorlunda vidsträckt utsigt; af Siljan synes åödk äfvetl här föga, af Orsasjön mera; beren äro ännu omkring en mil aflägsna. Historiskt ryktbar är Mora strand ;-här visas stället, der Gustaf Wasa talade till allmogen: det är en liten jordkulle af ett par trappstegs höjd, inuti en poppellund. Om det just är det rätta stället, är tvifvelaktigt, men betyder föga. Har män sett Mora strand och -sett folket en söndag der landstiga från sina kyrkbåtar, och der åter samlas efter gudstjensten, så känner man på sig att stället måste vara nära. Morakarlen tviflar ej; han saknar ej ens, hvad den resande förgäfves söker, en af konsten rest minnesvård: En minnesvård ötver Gustaf Wasa i Dalarne är inder arbete, men dess plats blir ej vid Mora strand, hvarifrån Gustaf begynte Sverges befrielse, utan vid Utmeland, på andra sidan om viken, der han, såsom flerstädes, genom dalkarlarnes trohet räddades från fångenskap och död. Och denna minnesvård kommer att bestå i en byggnad, till bibehållande af den gamla ryktbara källaren och till förvarande af taflor af historiskt innehåll. Således ett museum för svensk konst; visserligen ej något ofruktbart i dalkärlens bygd, ty han är varm för fosterlandets minnen och ej utan känsla för dess konst. Men ändå skall man sakna ett monument vid Mora strand. Dock är äfven ett sådant en gång påbegynt, för 40 år sedan under konung Carl Johans tid, och ligger halffärdigt vid Elfdals porfyrverk. Det skulle bestå af en 35 fot hög cylindrisk pelare, sammansatt af flera stycken af den vackraste porfyr. Hvem skall den stenen resa? Morakarlen är stolt öfver sin orts skönhet och öfver dess minnen, öfver sina kyrkbåtar med 10 par åror, sin stora kyrkoby, sin ståtliga kyrka och dess vackra torn, ja öfver dess stora klocka, som blott morakarlar kunna ringa, påstår han: Man erinrar sig huru dalkarlarne, när klockskatten uttogs, tågade ned till Westerås och togo sina kyrkklockor tillbaka. Morakarlen är i sin tanke den rätte dalkarlen. Detta namn tillhör för öfrigt, i egentlig mening, blott de socknars folk, som ligga vid Öster och Vesterdalelfvarne, ej Tuna och de andra vid den förenade elfven belägna soeknarns allmoge. Tunaboen kallar sig åtminstone ej sjelf dalkarl; han är från Tuna socken, och dermed nog. I allmänhet utgöra de stora pastoraterna ett helt hvar för sig: Leksand har varit i fråga att delas, men allmogen vill ej, ingen del vill upphöra att vara Leksand. De gam.a drägterna nyttjas ännu i gocknarne kring Siljan, och hvad af främmande bruk insmugit sig måste vika vid högtidliga tillfällen, ssom nattvardsgång. De små flickbarnen utstyras särdeles prydligt till kyrkogång, liksom de gamla romarne utstyrdesina gossar i en drägt, som sedan först äteramrocene Eee ——— LA st