var och kraft. Regeringen skall vara kär tör sin hatt och kungen stå i spetsen; mel detta bör visa sig mer i handling än i:ord ty en regering bör väl akta sig att säga et ord eller göra ett steg, som ömsändigheterna kunna tvinga henne att taga tillbaka. Nä handlingen är mogen, framträde den dål Interlokutören: Det är just ur samma åsig det synes inig. nödvändigt att E: M:ts rege ring — icke derföre E. M:t personligen — prononcerar sig i representationsfrågan. Re geringen i Sverge behöfver icke särdeles frukte adeln och presterskapet; de ha länge vari och äro blott ett återsken af konungamakten de BKå länge till betydlig del lefvat och lefva ännu af dess nådebröd. De kunna göra opposition och till en tid hindra reformer, mer de kunna aldrig neka anslag, d. v. s. hindra regeringen att gä. Det kunna deremot de två andra stånden, om de sammansätta sig. Regeringens val är således lättare gjordt här är 1 många andra länder. Genom att lägga tyngdeu af sin opinion i den liberala vigtskålen paralyserar hon det konservativa partie och-tillintetgör den styrka det stundom erhåller genom vacklandet hos de liberale. Detta gäller dock endast de stora frågorna; ej smärre detaljer.s Kungen svarar undvikande: Motståndet äfven hos aristokratien måste gifva vika för tidens kraf och rättvisans fordringar, blott man ej viker derifrån. Det är omöjligt att tillfredsställa alla. Adeln vill ha Hartmansdorff till minister, presteståndet någon biskop, borgareståndet Petr och bondeståndet kanske David Andersson. Det blefve icke lätt att hålla ihop en. sådan konselj. Derföre: finner regeringen ej stöd inom den nuvarande representationen, så får hön nöja sig med bifallet hos nationen och öfvertygelsen att handla rätt och för det allmänna -bästa; Om Gustaf Wasa gifvit efter för den tidens mäktige, bisköparne och adeln, så hade Vi känske varit katoliker ännu. Interlokutören : sMen det är ej nog att ka rätt, man mäste äfven kunna öfvertyga andra att man har det. Menniskorna äro stundom temligen enfaldiga och ensidiga. Att besegra deTås fördomar och upplysa dem om det;bättre är således nödvändigt. Derföre ligger mycken vigt uppå-hur regeringen motiverar och försvarar sina åsigter och åtgärder samt i allmänhet hur den offentliga diskussioiien föres. Kungen: Ganska: sant: Också är jag glad att den offentliga diskussiofen inom pressen nu är mindre smittad af pårtisinne än förr — någon kotteritidning, såsom Minerva, eller en daåagstända, söm saknar ällt förtröende (dåvatande tidnihgen Dägen) undantagandes; men sådänt kän aldrig förekömthas, och ehuru hårdt det är att vara misskänd och oförtjent smädad, så är detta dock en regerings lott öfverallt. Hön bör likväl ej deraf låta sig afskräckas att gå den väg fram, som hon anser leda till landets väl, Mod och tålamod äro de bästa vapnen mot smädelsen. Derefter leddes samtalet på frågan om den lika arfsrätten (den vigtigaste riksdagsfrågan för dagen). Kungen: Jag tycker denna fråga är lätt att afgöra från rättvisans synpunkt, ty rätt måste det vara att brodern och systern ärfva lika. Någon synnerlig politisk vigt synesej Keller denna fråga ega i andra länder än der, såsom i England, majorater existera; men äfven der ärfvås lösören lika mellan syskon. I öfrigt går det ju an att utvidga testamentsfriheten på landet, hvarigenöm befarade: olägenbeter af egendoriens delning -kunna: undvikäs. Carl XEs reduktion försvagade redan adeln så betydligt, att den sedermera icke kunnat grunda sin öfvervigt på besittningen af störsfa delen utaf jorden. Den här visst ännu 74 millioner i fastigheter på landet, men en stor del. deraf är betydligt skuldsatt; Dessutom här bondeståndet jord för 170 millioner och ofrälse ståndspersoner för 54. I England är förbållandet helt annorlunda. Åristokratien der är omätligt rik och sammanvuxen med . landets både institutioner och historia. Något bondestånd har der aldrig funnits. Men äfven erigelska aristokratien får gifva efter, t. ex. nu senast i afseende på spanmälslagen; deri handlar den klokt. H. M:t förde derefter talet på den då pågående häftiga striden mellan grefve Björnstjerna och E. G. Geijer angående adeln. H. M:t yttrade dervid: Geijer är vår störste häfdatecknare och en man af djuptsnille. Det blir svårt för Björnstjerna att reda sig med honom i historien. Jag tror likväl att Björnstjerna är välmenande. Det förundrar mig dock att han, som för icke längesedan var så liberal, nu tyckes ha gått öfver till den motsatta ytterligheten. Då nterlokutören anmärkte behofvet af en förbättrad lagstiftning angående s. k. lösdrifvare och i allmänhet en mera tidsenlig strafflag, samt tackade H. M:t för den derom till rikets ständer främlagdå propositionen, yttråde konungen: HJa, påuperismen är nästan vår tids värsta onda, det är värre än fattigdom, det är ett fysiskt och moraliskt elände inom de lägre klassefna. , Fordom bortsopade -krigen mycket afdetta elände; hindren för bosättning i backstugor och smålägenheter på lahdet voro äfven då vida större och förekommo alltför tidiga giftermål, men det moderna stattorparesystemet torde ändå vara den förnämsta anledningen här i Sverge, der vi icke Häfvå iånga fabriker, till den lösa Befolgningens filltagande öfversvämningar. Medlen deremot äro svåra att finna. Man kati icke hifidra folk att gifta sig eller bosätta sig der de tro sig kunna försörja sig ärliot. ITeke heller hielver man det onda oe