ofantliga, vidunderliga Leviathan Londons lungor. . Det är till dessa ställen den. uttröttade skrifvaren, den oansenlige krämaren, den trägne handtverkaren taga sin tillflykt, för att inandas litet frisk luft, då deras handel eller yrke någon gång skänker dem en hvilodag. De lägre klasserna föredraga det förstnämnda stället, emedan de hafva så lätt att komma dit, vare sig i båt eller på jernväg. Vissa dagar under sommaren erbjuder Blackheath fullkomligt skådespelet af en marknad. Då kan man der finna nöjen, passande för alla åldrar och vilkor — åsnor och ponys till ridpartier för de unga, och gungor för barnen, medan älskande finna en ljuf enslighet i de skuggrika promenaderna i den närbelägna parken, der den språksamme Greenwichspensionären förtäljer sina minnen om Nelson, Trafalgar och Nilen för stt förtjusta och uppmärksamma auditorium, eller erbjuder den förvånade londonsbon en teleskopisk utsigt af S:t Paul, som man kan våga tio mot ett att han aldrig ansett sig haft tid att beskåda, ehuru han dagligen gått der förbi. Det är nästan lika sällsynt att träffa en londonsbo, som besökt S:t Paul, som det är att tala med en sjöman, som ej stridt under Nelson. Under den tiden på året lofvar Blackheath en rik skörd för zigenare: männer med sina raggiga åsnor och otämda ponys,som de hyra ut för sex pence eller en shilling, allt efter som kunderna se välbehållna ut; qvinnorna å sin sida, spå, lofva männer åt rodnande, lättrogna flickor och hustrur åt sprättaktiga ojkar, som tro sig vara män, emedan de unna röka en cigarr, styra ut sig med förgylda klockkedjor och nyttja fina svarta kläer. Midt för en gammal filt, uppspänd mellan ett par stänger, stod en reslig, mager karl, hvars svarta, vilda lockar och genoreträngande ögon förrådde honom såsom en medlem af det aomadiska folket; han hade der uppsatt åtskil