oo Den osäkerhet, som för närvarande är rådande i afseende på Europas närmaste framtid och som tydligen visar sig icke blott inom det djupt upprörda Italien, utan ock i Tyskland och än mer i England, der man ingaJunda af löftet om franska krigsmaktens ställande på fredsfot låter beveka sig ati sjelf nedlägga vapen, utgör ett af tidens märkligaste:tecken, hvars grund egentligen och företrädesvis mäste sökas i den politik, som följes af Frankrikes nuvarande beherskare. Härom yttrar sig i dessa dagar ett preussiskt blad, Volks-zeitung, i ett par artiklar, hvaraf vi här medåela det hufvudsakligaste. Det kan förefalla mången oförklarligt att, så länge kriget varade öch de franska vapmen kröntes med seger, den offentliga meningen i England icke hyste några farhågor, men. satt just nu, då man hos Ludvig Napoleon :skönjer en viss fredskärlek, och då han gör det mest hofsamma bruk af sin seger, de enGÅ tidningarne icke anse sig kunna unlerlåta att uttrycka sin-erooch yrka på rustmingar i en ton som om fienden redan stode för dörren. Hvad hjelper det, om vi äfven skulle vilja tedgifva; att Ludvig Napoleons afsigter för närvarande icke gå ut på krig; hvad: hjelper det, om han vid fredsslutet gifver tillkänna, att han endast trädde tillbaka af farhåga för ett vidtutseende krig; hvad bjelper det, omhan nu Iofvar att afväpna, och verkligen sätter armen påfredsfot, så snart man i alla fall nödgas säga sig: Denna menniska. måste, för sitt fortbestånd tid efter annan företaga en dylik kiigslek, och han är i följd af sin natur och hela sin lycksökarehistoria lika litet i stånd att helt och hållet uppgifva denna lek som ett väsen förmår att visa iffån sig de naturliga grundvilkoren för sin tillvaro. Och hvarföre inser man allt detta i England just nu lifligate än under krigstiden. Icke. derföre att man nu betraktar detta krig med mera rädda blickar :och-blifvit förskräckt af fransmännens hjeltedater, utan tvärtom emedan man i London ryser för den tanken, att ett sådant krig på ett så blodigt sätt blifvit fördt för att sedan wid freden så skamlöst förneka hvad man betraktat såsom frukten af det blodiga utsädet. Så länge man i England trodde att kriget gällde Italiens befrielse, så länge man såg jess slut nära och dess mål önskansvärdt. emotsåg man segern utan fruktan. Men då denna fred lade i dagen hela den förpestande :egoism, af hvilken kriget blifvit hopspunnet och afklippt; då .man blott alltför tydligt insåg huru blotta-beräkningen på personlig sjölfappehållelse här-spelade en fullkomligt iddlös roll, då lärde England bättre värdera denne trogne bundsförvandt, och man säger sig nu: Behöfver denna menniska för sitt sjelfbevarande då och då en krigslek, är han samvetslös nog att utan något slags politiskt, idgelt, allmänt mål uppoffra50,000 man och 500 millioner, och står han i spetsen för en nation, som till den grad förlorat sin sjelfbestämmelse , att den för ingenting utgifver så blodiga och dyra offer, då är det förbi med Europas säkerbet, med känslan af att lefva i ett statsförbund, der man ej får våga en så oförskämd lek med folkens lycka. Man har länge inom den diplomatiska verlden uti uttrycket Europas jemvigt trott sig finna en formel, på grund hvaraf man skulle ikunna mäta och reglera alla förhållanden. Men nu se vi huruledes denna . formel ej är annat än en teoretisk ram, hvaruti man måste med konst inpassa tingen; ty det fall har nu ; änträct,-att tvenne krigförande stater sinsemellan afslutit en fred, som gaf hvarken den ena eller den andra någon landvinning, utan riktade en tredje stat med ett stycke af det omtvistade. området. Denna förändring kan icke enligt-hittills gällande begrepp betraktas såsom något sförande af dem europeiska jemvigten, och likväl måste man-bekänna, att det i hela Europa herrskar en känsla af osäkerhet, som efter denna fred, hvilken icke åstadkommit något väsentligt störande ijemvigten, gör sig gällande i vida högre grad än midtunder kriget, då man tålade om vådor för jemvigten. Hvad kan man nu sluta af denna jakttagelse? Säkerligen ingenting annat än att Europas lugn och det fredliga upprätthållandet af dess nuvarande skick hvarken bero af de nuvarande territorialområdenas bibehållande eller kan omfattas af det hittills gällande jemlikhetsbegreppet, utan att omständigheter kunna inträffa, då en stat just genom ett fredsslut, hvaruti ingen landvinning sättes i fråga, väcker betänkligheter och farhågor. Begreppen måste derföre utvidgas och bättre garantier sökas för bibehållandet af staternas lugn. Frågar man sig hvaruti väl en sådan riktigare och bättre garanti är att finna, så kommer man, lärd af erfarenheten, till ett helt annat svar än det bittills inom diplomatien gångbara. I sjelfva verket erkänner väl numera hvar och en, att den fara, hvaraf man nu först kommit till medvetande, låg i den långt bakom oss liggande våldshandling i Frankrike,hvilken man då mom alla kabinetter betecknade såsom en räddning, och att den garanti, som man önskar, endast då kan gifvas, när Frankrike återvändt till-en statsform, under hvilken dess nationalkraft utåt icke kan så missbrukas som under det nuvarande sjelfherrskareregemetet. Engelsmännen ledas sålunda af en ganska riktig känsla, då de nu visa sig mera bekymrade öfver denna fred än under kriget. Under det sista kriget kunde man antaga, att Frankrikes. militärmakt hade sin rot i fransmännens nationella sympati, icke i sjelfherskareng ahsoluta vilia. Men sedan mast: Joar