En utfärd i det gröna. Man kan ledsna vid sjelfva Djurgården. Jag har sett dem som besökt den hvarje dag sedan tjugu år utan att ledsna vid enformigheten; men de äro få, och vanan har hunnit att för dem blifva den andra naturen. De skulle icke kunna sofva om vintern utan att ha tagit sin middag på Blå Porten, de skulle ej hitta hem om sommaren utan att ha klarat sina tankar på samma ställe. Men jag, som är den nyare tidens barn, bar ej längre än sedan tre år någorlunda reguliert ätit min middag på Hasselbacken, druckit mitt kaffe på samma ställe och tagit min unsch på Novilla. Men medgif, att när man har i tre månaer om året dagligen gått samma väg till Lofärdstrappan, och suttit i samma kullbåt, och andstigit vid samma brygga, och gått in genom samma port, och ätit samma slags mat, och druckit samma slags javakaffe, och smuttat samma slags punsch, och sett samma trädlöfvas, och samma välsignade spegelkula, och samma gamla rucklen i Djurgårdsstaden, och samma hästar och vagnar, och samma krinoliner; så har man någon rätt att en Jag tänka: Jag ger f—n den vackra Djurgården! Så går jag icke längre till Logårdstrappan, utan stannar ofvantör backen. ÅA ena sidan kongliga slottet, å den andra skomakarslottet. ena sidan förbjuden frukt, den andra servering mot betalning. : Skomakarslottet eges. eller eydes, af skomakarembetet. Jag känner ivke dess historia längre tillbaka i tiden, men det ser ut att vara bygdt af någon magnat, hvars tacksamma af: komlingar med glädje och gamman lefvat upp både kapital och ränta. Det har ordentliga flyglar, sin borggård och sina grindar at Jern. Fordom torde der ha varit en befästad port, som ingen objuden fått passera; numera är der öppet hus, man lockas in af frestande ångor och glasens klingande, Man intager ingenting annat än mat, och hvad man inta,