Kanske förstod jag eder ej så rättn, svarade den förre. Rättsvaradt! upprepade grefven gillande. Jag tycker om ett sinne, som är för stolt att nedlåta sig till en osanning af häftighet. Om det låg någonting sårande i mitt sätt, så kunde niicke förstå orsaken. Det finnes stunder, då jag knappt förstår mig sjelf. Det låg ett behag i detta sjelfförsvar, som måste tillfredsställa den mest nogräknade. Harold och hans vän kommo båda ihåg hvad Chateaubriand hade sagt om honom. Gå och tala med mademoiselle de Troueville, fortfor den excentriske ädlingen till Harold, ni skall finna att bennes bekantskap är värd att göra. Dessutom, tillade Han och sänkte rösten, .kan ni ju roa henne med att berätta de närmare detaljerna vid ett äfventyr; hvarom berättelsen sedan fjorton dagar genljudat i hela Paris — mordförsöket emot en af edra landsmän, lord Charles. Harold tog vinken i akt och intog den lediga stolen bredvid den unga damen, som spänioren nyss lemnat. Hvilket försök, anmärkte Harry, jag har något skäl förmoda att det icke egentligen var rigtadt mot lorden. Emot hvilken då?v frågade grefven. Emot mig. Hvilken nedrighet! mumlade den förre, hvars mörka ögon blixtrade af vrede. Han bemästrade dock snart åter sin sinnesrörelse — ty så måste den verkligen kallas — och bad den unge mannen meddela honom sakens rätta sammanhang. bJag: har endast hört obestämda rykten, tillade han, och dessa så förvridna och obestämda, att jag endast kuntat sätta föga lit dertill.o Det låg någonting i talarens röst och ännu mer i hans sätt, som utöfvade en underbar