Vid Konung Oscars död. Förunderligt! hur hörde jag ej ofta gullmtinnad skald med fraser ändelösa för litet nog den höga harpan slå! Och liksom lindarna i vinden dofta och öfver lik och olik rikligt slösa den samma blomsterskatt, hur fann ej så jag dikten handlöst strö sitt blomdoft på det sämre med det bättre, — iftet att försmå! Och nu, hvar äro dessa. valde tungor med klassisk ordkonst, shillets rika gåfva, att tälarntihvad sorg som Norden har? Är ingen luft i dessa ädla lungof, och Pindens näktergalar;-månn de sofva? Ha sjelfva tiggarsångarne ej qvar en enda ton att sjunga hvad han var, , den döde, som dock nyss en dubbelkrona bar? Är ren hansglömd, förrän. det gömmas hunnit bland könungarelikerna, hans bjerta; i Riddarholmens vigdå grafkapell? Ha dessa år, som af hans lif tförrunnit i martyrqval, i långsamsdödskamps smärta, i natt och mörker förrän det vardt qväll, ren vältat sekler; som ett snötäckt fjäll, emellan oss och honom, konung Fridesäll ? Och skall det bli vårt värf och bli vår ära, vi simpla krigsmän i ett annäåt läger, vi frihetens försmådda sångar-ult, att tillshans grift vår aktnings fana bära, det kraf att gälda, han hos Norden eger, det finne tolka; som är manhends rätt liksom-hans dom, tt ord på ärligt sätt, 3 sorg, men ej i blonder och juvelers Klädt! Nåväl! Om Ösear nu af mången glömmes, somr kysste söålt Hans kängamantels fållar, som djupast böjde pannan för hans makt, af oss hed kärlek banswidrött bedömmes, af oss, som trohens bländverk ej. förtrollar, som lefva lycklig6 utäöför dess prakt, af oss han minnas skall, det vare sagdt, med tack för till hvad godt och stort han grunden lagt. Vi vilja minnas honom, vi de samme; som ofta korsådemed iahsvåt klinga och-sågo annorlunda, än kan såg; vi. detta minne i vårt hägn annamme och vilje det ett eftermäle, bringa och se i bottnen af bans lefnads våg; det är han vard, att korithas 8å ibåg, för hvad i detta kungahjerta ädelt låg: På vägar, icke först af: honom valda, — i politikeHNHgga många skilda, — han visste dock att träffa sitt: hvartåt; till hälften blott-de äro än förtalda, hans vandrings äfvåntyr, för.0ss ej: spilda, dock vetg vi om målet för håns Strål, k att det var svenskt; blatid -vådor dch-försåt. —han vannedet trots g spådomsdyster foglalåt; LEDA NR N tr AE När mest vi tviflade, när minst .vi visste, han mera svensk, än nånsin, gick sin bana, fast ej han sade mången kvart han gick! ; om rätta vägen tog han dock ejmiste, fast han lät ingen sitt kompass-streck ana; — det var nu Aäns metod; hansstasmansskick! — Att han ett bifall mindre dervid fick, en misstro mer, det skymde ej hans fasta blick. Vi lska kanske mer det öppet djerfva, den kraft, som med trumpetarn vid sin sida tär dn med sig en avant! Dock låter ära: sigrockså förvärfvaj . fr säkråre, med anhat sätt att strida, med mera fyndig pläfi, är vapenklang; och det pa ng ång hans chefstalang, att vinna redan — förrn ur skidan svärdet sprang Från denna punkt, der sednast han sig-ställde med fotfäste på klippfast svenska grunden, han kastade en blick kring Nordens rund, åt brödrakust med än ej stadgadt välde, åt brödrakung med ena foten bunden, och öfver skogar, slätter, haf och Sund, han såg — en underbar och helig stund! — in i den framtid,. hvilken slumrar än sin blund. Det var hans sista syn, en stor och präktig, ; ett aningarnas sköna panorama, tr ; han njöt deraf ett dyrbart ögonblick; men ren hans hand var domnad, mer ej mäktig att gripa in i händelsernas drama, och nästa stund han sjelf att slumra gick? han hade skymtat dock säll Nan, det fick! — i blånadt fjerfan Nordens nya samfundsskick. Vi drömmare, vi svärmare, vi dårar, som tro på något mer, än stundens skiften, ogh bryta malmen till en framtids gull, vi, När. oss mycket trycker, mycket-sårar, — vi minnas det vid denna öppna griften, att han, som Statt ar blott en hänföll mull, han var dock sjelf af. dessa drömmar, full och fridlyste hvad andra vilja slå omkull. Vi minnas honom, att han för idgen baraktning-och förstod. hvad tiden ville och gick, om än betänksamt, fram med deu, Tälj furstelängden, läs Verldsepopeen, du finner herrskare med kraft. och, srälle, 0, huru få du finner tidens män! PRE är der en, de nye. tankars.vän, då hos de hundra idel gammalt går igen. Det träd jag skattar dock, som slår sin krona i tidens sommar ut med löf och knoppar, mer än den högsta stam med vissna blad, och ej i häfden skönast den skall trona, som seklets vind i sina säckar stoppar, men den, som sjelf försökt dess friska bad; ej den, som dväljs i forntids spökmaskrad, men den; sömbygger uti ljäs sin hufvudstad Och derför ära skall hvar man hans värde, den stoltaste bekänner det ock träder