STOCKHOLM den 1 Aug. Vi ha yttrat oss öfver den politiska sjelfständighet, icke blott till följd af karakter, utan äfven af medborgeilig ställning, som vi anse-såsom en af de oeftergifligaste egenskaper man bör fordra hos de män, som utses att vid instundande riksdag i borgareståndet representera hufvudstadem. Vi ha med våra yttranden berört en sträng, som synes vara något ömtålig och vibrera temligen starkt inom en viss liten men icke overksam fraktion af valmän. Det blad, som förut i valordningsfrågan varit ett uttryck af denna fraktions åsigter och önskningar, har också skyndat sig att i en längre artikel uppträda mot våra yttranden. I denna uppsats har vår konservative yrkesbroder hufvudsakligen upptagit till diskussion den frågan: i hvad mån politisk sjelfständighet kan finnas hos ivnehafvare af förtroendeembeten. Vi kunna icke annat än beredvilligt erkänna den öppenhet med hvilken vår politiske motståndare uttalar huru han från sin ståndpunkt uppfattar denna fråga. Hans svar på densamma lyder sålunda: Det är ganska klart att en sådan embetsman (den som enligt 35 S R. F. kan från sitt embete skiljas) hvarken kan eller bör uppträda mot regeringen, d. Vv. s. sluta sig till den sida, som systematiskt ogillar regeringens. åtgärder eller dess riktning i allmänhet, d. v. s. höra till oppositionen. Det är icke hvarken rätt eller passande, att han förordar oppositionens vallistor eller söker bereda framgång åt dess sak i allmänhet, men detta icke endast af fruktan att beröfvas sitt bröd, såsom Aftonbladet tyckes antaga, utan emedan det är en politisk grundsats, hvilken måste såsom regel antagas —; embtsmannen må vara millionär eller rätt och jemnt ega hvad lönen honom årligen gifver. Men dermed följer alldeles icke och har i Sverge aldrig under vårt nya statsskick tillämpats, att en förtroendeembetsman förmenats yttranderätt i stånden, äfven öfver kungliga propositioner, så snart sättet icke varit stötande, urartat till trots och brustit i den vördnad man är skyldig den regering man tjenar, hvartill hör att icke politiskt sluta sig till dem, som äro denna regerings systematiske motståndare. Många exempel från riddarhuset under dessa 50 år, både från den konservativa och den liberala sidan, skola intyga detta. Villiga att fttra oss med full uppriktighet och för att bringa klarhet i saken, ehuru det kan vara äfventyrligt med motståndare, hvilka gerna misstyda ett medgifvande, för att deruti se mera än tanken åsyftar, vilja vi erkänna .tti frågor a: rent politisk natur det icke är förtroendeembetsmannen passance attvi taluppträda mot regeringens tillkännagifna vilj:, hvårvid vi ånyo upprepa att sådant är ett politiskt skick i handlingssättet, som äfven millionären bör underkasta sig. Deremöt vilja vi icke medgiiva att denna grannlagenhet äfven sträcker sig till regeringens välde öfver voteringssedeln.: Denna måste vara fri. Då man icke talar och icke hemigen arbetar mot regeringen, har man gjort allt hvad politiskt och konstitutionelt skick i detta fall fordrar. Men att rösta mot sin öfvertygelse, sådant -har ingen rätt att äska. Vår motståndare har i början af sin artikel uttryckligen förklarat sig instämma i den teckning af sjelfständigheten, i hvilken vi yttrat, att vi såsom sjelfständig anse blott den, som har vwod att ofentligt med ord och handling söka att göra sin öfvertygelse gällande. I afseende å förtroendeembetsmannen åter uppställer han såsom regel, att denne hvarken kan eller bör uppträda mot reyeringen; att det icke är varken rätt eller passande att han föror lar oppositionens vallistor eller söker att bereda framgång åt dess sak i allmänhet; att i frågor af rent politisk natur det icke är förtroendeembetsmannen passande at i tal uppträda mot reger.ngens tillkännagifna vilju. Vi hoppas att hvarken vår motståndare eller någon annan skall kunna beskylla oss, att ?misstyda ett medgifvande?, då vi göra den nära till. hands liggande tillämpningen af dessa ord. Han erkänner förmligen, att förtroendeembetsmannen icke kan vara politiskt sjelfständig, och ban går dervid till och med längre än. vi sjelfve. Vi hade endast påstått, att det låge i sakens natur, att sådan sjelfständighet icke, i allmänhet taget, var att påräkna hos förtroendeembetsmän. Vår motståndare uppställer såsom regel, att det icke är passande att den finnes. Det något besynnerliga medgifvandet, att rannlagenheten likväl icke hindrar förtroenåeembetsmannen, att votera emot regeringen förändrar ingenting härutinnan. Vi hade af en sjelfständig representant fordrat, att han skulle ha mod, och att hans ställning skulle tillåta honom, att offentligen med ord och handling söka göra sina åsigter gällande. Men Svenska Tidningen förklarar, att det icke är passande att förtroendeembetsmannen såsom representant offentli.en förfäktar sin öfvertygelse om den råkar strida mot regeringens vilja, och tidningen har dermed, så vidt vi kunna finna, så uttryckligen som möjligt förklarat, att politisk sjelfständighet icke kan, icke bör finnas hos innehafvare af sådana embeten, från hvilka man enligt regeringsformens 35 8 kan skiljas. . Vi lemna derbän hvad gagn landet skulle hafva af sådana med munlås försedda representanter, som aldrig få tala annatän för hvad regeringen vill, men äro af det fassander dömda att eljest beskedligt tiga stilla, huru mycket deras öfvertygelse än må ogilla ett förslag, som regeringen framlägger eller understödjer. Det kan äfven befaras, att folk finnes, som, mindre än vår yrkesbroder genomträngda af-vördnad för disciplinens helgd och hysande något olika föreställningar äfvenledes om ndet passande, om politiskt och konstitutionelt skick, skola finna det icke så litet lumpet, detta förutsatta hemliga voterande emot regeringen -af personer, som icke skola våga att öppet och ärligt säga ut sin mening. Men det finnes, lärer oss den bekante professör Nisard i Paris, två slags moral, en offentlig och en . enskilt... Förmodligen är det den offentliga moralen, som tillåter det förfarande, hvil