Om ransakningars hållande å collfängelserna. Under denna rubrik meddelades för några veckor sedan i denna tidning (N:o 185 för den 15 Juni) en redogörelse för den diskussion, som egt rum hos fångstyrelsen angående lämpliga åtgärder att förekomma fångars sammanvistande under de långa transpurterna, genom hvilket sammanvistande de med ensamhetsfängelset åsyftade ändamål så betydligt motverkas. Vid införandet dervid af kansliledamoten assessor Cederschiölds anförande till fångstyrelsens protokoll har likväl vid inbrytningen ett längre stycke råkat blifva utlemnadt, hvarföre vi här införa detsamma jemte de närmast föregående och följande perioderna. för att sätta läsaren i tillfälle att fullständigt inbemta hr Cederschiölds yttrade mening. Det ifrågavarande stycket lyder sålunda : Jag har föreställt mig att inom län, der endast ett cellfängelse finnes, detta skulle kunna förklaras för gemensamt ransakningshälkte för länets samtliga härader, men att inom län, der flera cellfängelser finnas, hvartdera af dem kunde bestämmas för de närmast belägna häraderna, samt att, då urbota brott blifvit begånget inom något ifrån fängelset aflägse beläget härad, målets handläggning kunde uppdragas åt särskilt förordnad extra domare, hvarå tillgång i residensstad ej torde kommsa att saknas, särdeles om nöjaktig godtgörelse för sådant förordnande bestodes af för ändamålet anvisade medel. Sällan torde någon större och mera genomgripande förbättring kunna genomföras utan att man först undanröjt eller besegrat flera svårigheter och olägenheter, som deremot uppstått. Så är äfven förhållandet här — men. om ett misstag icke ligger uti dev af mig uttalade åsigten att den ifrågaställda förändringens genomförande utgör ett nödvändigt vilkor för vinnande af de för samhället utomordentligt vigtiga fördelar, som cellfängelsereformen, om den rätt genomföres, kan åstadkomma, så vill det synas som alla hinder för detta ändamåls vinnände böra undanrödjas. Min öfvertygelse är dock den, att de svårigheter och olägenheter, som vid den ifrågavarande förändringen möta, skola, vid närmare granskning deraf, befinnas vara af vida mindre betydenhet än det vid första påseendet vill synas. De hufvudsakligaste olägenheter, som jag hört framställas emot förändringen, bestå deruti, attvittnen, målsegande, åklagare och nämnd skulle få längre väg att färdas till tingsstaden. Vid bedömande af denna anmärknings vigt bör dock tagas i betraktande, dels att, då brottet blifvit begånget på någon från cellfängelset aftägsen ort, vederbörande kronobetjent kunde vid den tilltalades häktande derstädes anställa ett slags polisförhör och protokollet deröfver till domaren insända, dels att erfarenheten hittills visat att den tilltalade, då han ej från cellfängelset transporteras till annat ställe för undergående af ransakning, utan denna hålles å sjelfvå fängelset, i allmänhet vid första förhöret erkänner sitt brott och att således vittnen mindre ofta än eljest behöfva höras för hans öfvertygande derom, dels att målsegande i många fall ej torde behötva komma personligen tillstädes, utan vill det synas, att de kunna få sin talan bevakad och utförd genom allmänna åklagaren på grund af fullmakt, dels att länsmän och nämndemän äro, jemlikt kongl. kungörelsen den 17 September 1851, uti så beskaffade fall berättigade till resekostnadsersättning, dels att vittnen, då deras inställelse vid domstolen ovilkorligen erfordras, enligt redan gällande stadganden skulle vara berättigade till ersättning, då vägens längd utgör mera än 1 mil, dels att den besparing, som vinnes genom minskad fångtransport, måhända kan lemna tillgång att, utan ökad kostnad för staten, bereda ersättning jemväl åt domare och målsegare vid de tillfällen, då deras resor blifva längre än de, som de under närvarande förhållande äro pligtiga att utan ersättning verkställa. e Men Hvilka än olägenheterna af den ifrågasatta förändringen kunna blifva, skola dock fördelarne deraf efter min öfvertygelse blifva betydligt öfvervägande. Dessa fördelar skulle, oberäknadt den, att häraderna befriades från skyldigheten att bygga och underhålla häkten, komma att hufvudsakligen bestå deruti: att fången under hela ransakningstiden kunde hållas skild ifrån andra förbrytare; — att ransakningarne med större skyndsamhet kunde bringas till slut, samt att möjligheten att från återfall rädda dem, som första gången beträdt brottets bana, skulle betydligen underlättas.