Sv MYS TIEERT i Hufvudet. Hufvudskålen är blek och blodfattig. Benkalotten (eranium) är tunn, med mycket ringa nästan ingen märgsubstans; dess inre lamell visa djupa intryckningar efter kärlen och pachionisk: granulationer, så att på några ställen benkalotten ä: mycket genotnskinlig. Små fina granulationer frår benet förefinnas längs efter kärlen å benkalottens insida (Osteophyter). Hårda hjernhinnan (dura mater är starkt fast hängande vid hufvudskålens insida, allestädes för tjockad, särdeles mot hjernlian (talx cerebri) till, och fasthängande vid fina hinnorna längs efter långa blodledaren (sinus longitudinalis). Efter hårda hjernhinnans aflossande utsväller hjernmassan och visar de J fina hinnorna (arachnoidea et pia inater) temligen blodfyllda och friska, med undantag af en något tjockare rand på hvardera sidan, längs efter långa fåran (sulcus longitudinalis), från hvilket ställe å båda Isidor utgå talrika pachioniska granulationer. 1 Stora hjernans vindlar (gyri cerebri) äro afplattade, så att fårorna (sulti) dem emellan äro nästan fullständigt utplånade: Hjernmassans färg är på ytan gråblek med en svag skiftning i rödt. Vid tryckning å dess yta öfver sidokamrarne (ventriculi laterales) märkes tydlig fluctuation. Vid hjernmassans genomskärning Befinnes densamma af grålvit färg, temligen rikt blodPrickig. Sidokamrarne innehålla tillsammans vid pass ett tredjedels qvarter något klar vätska (serum); de äro betydligt utvidgade, synnerligast de bakre hörnen (cornua posteriora), och deras inre beklädnad jemte två å tre Jinier af den närmast utanför liggande hjernmassan äro uppmjukade till en blek massa, liknande löpnad mjölk (emollitio alba). I spetsarne af stora hjernans bakre lober sträcker sig denna hvita uppmjukning på den högra sidan nära en tum, på den venstra sidan nära en och en half tum, från hjernkammarens3 vägg räknadt, bildande uppmjukningshärdar, å högra sidah af eh iHirndfe valnöts, och på den venstra sidan af ett hönsäggs storlek. Genomskinliga skiljeväggen (septum pellucidum) är också till största delen uppmjukad. Hjernbalken (corpus callosum) är äfvenledes uppmjukad. Ådernäten (plexus choroidei) äro bleka och sammantryckta, De öfriga delarne af stora hjernan visa ingen sjuklig förändring; blodkärlen friska och fria. Vid uttagande af lilla hjernän (cerebelläm) befinnes dess Högra HKalfva metlelst gamla, fasta adherenter, å mår än en tums utsträckning, fastväxt vid hårda hjernhinnan; på detta ställe är lilla hjernans massa rödbrun till färgen, något uppsvälld, så att i densamma tydligt urskiljes en från den öfriga hjernmassan begränsad svulst af ett mindre hönsäggs storlek, hvilken Vid genomskärning innehåller en rund håla af en half tums diameter, ofullständigt fylld med ett skruimpet, blekgult, i sönderfallning stadt fibrin-coagultim ; hålan omgifves af en fullt organiserad bindväfssäck. Derutomkring finnes i ytterligare fullt en half tums utsträckning hjernmassan uppmjukad, genomdränkt med blod, och vid mikroskopisk undersökning visar den sig sönderfallen i bitar och uppblandad med pigment samt kornceller och kornkroppar. Lilla hbjernans massa är för öfrigt frisk. Varolsbryggan (pons Varoli) och förlängda märgen (medulla oblongata) visa ingen sjuklig förändring. Hufvudskålens inre lamell är äfven i bottnen (basis cranii) ojemn af små bengranulationer. I lilla hjernans högra grop (receptaculum cerebelli), der den förut anmärkta fastväxningen egde rum, finnes hårda hjernhinnan lätt aflossande från benet, hvilket derunder är något gropigt och anfrätt. Uti stora nackhålet (foramen magnum) kännes andra halskotans ledgångsutskott (dens epistroph-i) starkt framskjutande. s Bröstet. Bröstbetäckningarne innehålla ungefär !, tums tjockt fettlager (panniculus adiposus). Alla refbensbrosken, synnerligast de öfversta, äro förbenade. Bröstets inelfvor hafva sinsemellan normalt läge. Hvardera lungsäcken (saccus pleurz innehåller omkring ett halft qvarter mörkröd vätska (serum). Båda lungorna äro fria, af luft utspända, fylliga och starkt pigmenthaltiga. I spetsen af den venstra lungan finnes ett litet, under ytan föga indraget ärr. För öfrigt äro lungorna fullkomligt friska. Hjertsäcken (pericardium) temligen rikt fettbelagd, innehåller ett par matskedar mörkröd vätska (serum). Hjertat (cor) är äfven något litetfettbelagdt å högra halfvan, hvars väggar äro tunna och något fettvandlade. Högra hjerthalfvåns valvler och mynningar friska, papillarmusklerna särdeles klena. Den venstra hjertkammaren (ventriculus cordis sinistri) är något utvidgad, dess väggar af något mindre än vanlig tjocklek; tuberklerna och papillarmusklerha tunna och platta; de sednare i spetsen bindväfvandlade, hvarjemte utlöpande senor äro sinsemellan till en del sammanvuxna. Mitralvalveln (valvula mitralis) är något förtunnad och kort, i öfrigt frisk. De halfmånformiga valvlerna i stora hjertpulsådern valvule semilunares aorte) äro sjukligt förändrade på det sätt, att den högra valveln i hela dess fria rand är förtjockad och likasom: dubbel med en 1 linea hög, kamlik, i spetsen trådig, långs valvelns inre yta gående utväxt (excerescentia). Längst åt höger fines en konisk, med basen vidhängande, kalkartad itväxt, hvars bas äfven sträcker sig något inåt kamnaren. De tvenne öfriga halfmånformiga valylerna iro sinsemellan sammanvuxna, så att skiljeväggen lem emellan är i det närmaste försvunnen. Dessa alvler äro dessutom betydligt förtjockade, sammanIragne och något inrullade. Den fria valveln är 12,, um, den sammanväxta jemnt 2 tum bred. Största idden af venstra hjertkammaren är 8 tum. Aorta traxt ofvanför valvlerna är 4!;, tum i omkrets. Hjertförmakens väggar äro särdeles tunna. Bukhålan. Uti bukens betäckningar ingår ett icke obetydligt, n tum tjockt fettlager. Bukhinnan (peritoneum) är frisk; — nätet (omenum), !; tum tjockt, betäcker bukens inelfvor, hvila hafva normalt läge och icke förete några sjukga sammanväxningar. Magsäcken (ventriculus), nästan tom, är framemot edra öppningen (pylorus) något tjock; slemhinnan erstädes lindrigt hypertrofierad; magsäckens väggar öfrigt allestädes friska. Tarmkanalen innehåller i öfre delen tunnare, i edre delen något fastare slem och brungröna excreenter. Tunntarmarne (intestina tenuia) äro friska; i deras slemhinna i valvula ilio-coecalis och vid pass e tum upp i tarmen stå körtelmynningarne öppna sh hinnan sjelf är der särdeles tunn och seg. Groftarmen (intestinum crassum) är ållestädes frisk. Tarmkäxet (mesenterium) är styft af ett ?, tum ockt fettlager. Magkörteln (pancras) är frisk. Lefvern (hepar) är mycket liten, synnerligen dess ;nstra lob; i: massan tät och hård, men utan spår I ärrbildning eller shirrotisk förvandling. Gallblåsan (vesicula fellica) innehåller omkring en atsked mörkbrun grynig galla. Mjelten (splen) något svälld, visar dock ingen sjuk