STOCKHOLM den 29 Juli Mången träta skulle undvikas, mycket polemiskt användt bläck och trycksvärta sparas, om tvistande parter ständigt vore ense om betydelsen af de ord, med hvilka de argumentera. Men ingenting är svårare att åvägabringa än en sådan öfverensstämmelse. Med god vilja: bör man dock kunna komma så långt,. att-hvar och en gifver tydligen tillkänna hvad han menar med det eller det ordet. På det sättet börjar man så småningom att någorlunda förstå hvarandra, och allmänheten, som följer en tvist, att någorlunda kunna göra sig reda för hvarom fråga är. Vi vilja icke undandraga oss att afgifva en sådan förklaringi afseende på ett ord, som i dessa dagar flitigt användes och, om vi icke missräkna oss, kommer. att vara temligen flitigt i bruk äfven under de närmaste veckorna. Den politiska ,sjelfständigheten, om hvilken vi ämna tala, är ett begrepp, som uppfattas mycket olika på olika håll. Vår konservative yrkesbroder påstår, att på den liberala sidan det skall ha blifvit brukligt att blott kalla sjelfständig den, som yblindt följer venstra sidans fana, är pålitlig i dess voteringar, således ett redskap i ledarnes händer. Det torde vara fruktlöst att bestrida, det en så trångsinnad och trångbröstad uppfattning af sjelfständigheten verkligen kan hysas af en och annan person, som hyllar frisinnade politiska grundsatser, likasom det icke blott: är möjligt, utan fullkomligt säkert, att äfven konservative finnas, som missbruka det vackra ordet på personer, som blindt följa deras fana, äro pålitliga i deras voteringar, eller hissa en konservativ flagg endast derföre, att de märka, det vinden på höjderna blåser från det konservativa hållet. Men att en sådan åsigt skulle vara allmän på den liberala sidan — det våga vi tryggt bestrida, och framför allt äro vi berättigade att förklara, det vi aldrig omfattat eller ämna omfatta, densamma. Vi äro icke benägna att stämpla våra motståndare såsom en flock af blinda redskap. Vi ha städse erkänt och erkännä sjelfständigheten äfven då den omfattar åsigter, stridande mot våra egna; ty vi inse-.ganska väl, att man kan vara konservativ af öfvertygelse lika väl som frisinnad och vän af framåtskridande. Men då vi kalla någon; vare sig att han hyllar: framåtskridandets eller stillaståendets läror; för sjelfständig, så mena vi dermed en man, som följer sin egen öfvertygelse utan biafsigter och utan menniskofruktan; en man, som har mod att offentligt med ord och handling sökazsatt göra sin öfvertygelse gällande; som innehar en sådan ställning att han icke kan kommenderas att rösta i den eller den riktningen, eller som icke eftersträfvar en ställningsroms hvilken han skulle gå miste, om han motsatte sig deras vilja och önskningar, som makten hafva. Vi kunna således icke anse dem sjelfständiga, som äro notoriskt kända såsom de der eftersträfva höga och indrägtiga embeten, och till följd deraf på goda grunder kunna misstänkas att uppmärksamt aktgifva på maktens fingervisningar; icke dem, som hafva enskilta intressen, i afseende å hvilka de äro beroende af regeringen eller af vissa partier för erbållande af oktrojer, licenser eller -andra förmåner och medgifvanden; icke dem, som stå under inflytelsen af vissa lokala eller partintressen och för deras genomdrifvande äro benägna att i alla andra frågor dagtinga med sin egen öfvertygelse, i fall de ega någon; icke heller dem, om hvilka. det är kändt att de äro svaga för förnäma relationer eller för en glimt af nådens solsken, uppenbarande sig antingen i form af stjernor och band eller förbindliga leenden och huldrika ord; icke dem slutligen, som innehafva förtroendeembeten, från hvilka de hvad ögonblick som helst kunna aflägs: nas, och hvarigenom de sjelfva och deras familjer beröfvas sitt välstånd, kanske sitt dagliga bröd. 7; Dermed ha vi för ingen del velat säga, att olitisk sjelfständighet alldeles icke kan täni förening med innehafvandet af afsättliga förtroendeposter. Så lågt tänka vi visserligen icke om menskligheten. Undantag aktningsvärda uxdantag kunna visserligen finnas, och vi veta att de finnas äfven hos oss, till trots för det betydliga utrymme, som lycksökeriet, kryperiet och medgörligheten beklagligen fått tillskansa sig vid befordringar till bögre embeten. Men man får icke heller öfverskatta den menskliga naturen och blunda för de svagheter, som allmänt vidlåda henne. Och gör man icke det, så måste man erkänna, att, såsom regel, det måste antagas, att .den politiska sjelfständigheten icke är art påräkna hos innehafvare af förtroende-embeten, huru stor och obestridlig deras duglighet än i öfrigt må vara, huru redbar och aktningsvärd deras karakter, i allmänhet taget är. Tänkom oss t. ex. en regementseller kårchef, egande en sex, åtta eller tio tusen rdr i årlig lön samt omgifven af en talrik familj. Om denno man beklädde rtepresentantkaliet i ett stånd, der hans röst vore af stor vigt och der förekomme en fråga, som låge regerinfen ömt om hjertat, men i afseende å hvilen man trodde sig befara, att denne representant hyste en mening motsatt deh, åt hvilken vederbörande önskade framgång. Man gåfve honom mer eller mindre tydligt att förstå, att det på hans votum skulle blifva beroende om han komme att :bibehålla det embete, .hvaraf han sjelf och hans familj hade sin utkomst: att han hade valet mellan att