Om Friheten. (La liberte, par: Jules Simon.. Paris 1859.) TI Den offentliga friheten, eller den som man finnet uttryckt i staternas fundamentallagar. har af ålder utgjort ett föremål för tänkares forskningar. Den redan af Plato i dessRepubliks angifta grunden upptogs af Aristoteles i dess Politica, hvilken åter legat till grund för den af Montesquieu i dess Esprit des lois framställda teori. Sedandess har läran om statsformerna, icke tagit några synnerligasteg framåt, ehuru: erfarenheter ingalunda hafva trutit. Efter att ha redogjort för dessa systemer, kommer författaren till det resultat, att den politiska fr:hetens alla vilkor kunna sammanfattas i följande tre principer: 1 att den skrifna lagen allestädes intager den godtyckliga viljans plats; 2 attlagen bör bekräfta och bära aktning för menmskans naturliga och oförytterliga rättigheter; 3: attregeringen icke må betrakta sig såsom egande någon särskilt rättighet eller intresse, utan vid alla tillfällen handla såsom detallmänna intressets tjenare och ombud. Lagen bör vära ett uttryck af den allmänna viljan; men då denna befinner sig i stätidig utveckling, så kan icke den skrifna lagen vara oföränderlig såsom den möraliska lagen; hvaraf den likvälutgår. Det fordras alltså-en permanent lagstiftare, för att lagen må kunna utvecklas på samma gång som civilisationen öch sålunda sprida frihet samtidigt med upplysning. Men hvem skall då denne lagstiftare vara? Är det en enda menniska eller en kast, så stöter man genast åter på godtycket och detindividuella intresset. Det bör dör derföre vara alla medelst representation. Alla böra lyda lagen; men alla böra ha stiftat lagen. Sålunda blir staten fri, och lagen rättvis. Folket stiftar alltså getiom sina representanter lagen. Det är äfvenledes källan till den verkställande makten och tilldomaremakten. Men då bär icke är fråga att stifta en lag, hvilken i sin successiva utveckling bör följa folkets viljor och intessen,. utan att med en enformig regelbundenhet tillämpa den, sådan den befinner sig, så anförtror folket här sina rättigheter icke ät representanter, utan åt delegerade. Denna åtskillnad emellan folkets representanter och dess delegerade är grundad deruppå, att lagstiftnipgen bar behöf att vara rörlig, under det. att administrationen måste vara fast. Verkställande magten och domaremagten äro inrättade af folket för att de ej må bero af någöt annat än lagen; lagstiftningsmagten är eremot af fölket inrättad för att hvarje lagstiftning må i lagen uttrycka folkets önskningar och behof. I afseende på frågan om tillsättandet af domare, Hyllar författaren den åsigten, att detbör -ske medelst fölkval; en princip, som väl förtjenar att behjertas. Såsom garantier för friheten böra i främsta rummet räknas: I Lagens tydlighet och fullständighet: 2 aft den är ett uttryck af den allmänna viljan; 3 Lagstiftningsmaktens skiljande från den verkställande och domaremakten; 4 Publiciteten. I afseende på den sistnämndä, hvilken utgör den mäktigaste af alla dessa garantier, upptages den bland de s. k. 1789