icke heller i Sverge hittills varit 14 konungar med namnet Carl. nn Bref från Berlin. (Från en resande landsiran.) PE. Berlin den 17 Juli: Medän det stora, tyska svärdet med stör buller skulle dragas ur slidan, hafva de krig: förande hunnit sticka in sitt-oeh gifva hvarandra broderskyssen i Villafranca — den itatienska frihetens Judaskyss. Preussen ville nödvändigt spela en-roll med i verldsdramat: nåväl, det har så fått, men en bedröflig! Det är ej en paradox det påståendet, att genom freden Preussen förlorat mer än Österrike. Hvar är nu den drömda öfvermakten i Tyskland? Det har betalat fyratio millioner thaler, för att blifva af med de sista sympatier det egde i det stora fäderneslandet. Österrike hatar det, som hade det tagit från detsamma ett nytt Schlesien, och Italien ser i Preussen orsaken till den omogna freden. Danmark eger väl ej synnerlig välvilja för den makt, som riktar lystna blickar åt Holstein och Slesvig, och Frankrike har rättighet att anse sig -förfördeladt, ty det har blifvit hotadt. Hvåd Ryssland beträffar, så följer det regeln: inga bröder i spel; och England blir-väl som hittills den starkes vän. Hvarhelst således segervinnarne vid Rathenow och Fehrböllin kasta sina blickar, någon bundsförvandt finna de ej, och Preussens grannar äro inga goda vänner och trogna grannar. Napoleon förstår att lokalisera krigen, och denna ide, hvaråt man klatschade så mycket bifall, då den utfördes i Italien, skall man ej hafva mer skäl att motsätta sig vid Rhen, der dess fördelar äro ännu påtagligare. Återigen skall man spöka med vådorna af ett europeiskt krig. Divide et impera, är hemligheten af Decembermannens öfvermakt. Och äfven, om man skulle genomskåda honom — de båda förödmjukade kejsarstaterna skola finna en viss tröst deruti, att samma öde drabbar alla. Frankrike, som tvenne gånger dragit svärdet för främmande nationer, skall det ej en gång kunna slå till för sin egen sak! Oegennyttan, visad på Krim och i Italien, var måhända endast skenbar, och det låter tänka sig, att hvad der såddes mognar och skördas vid :Rhen. s Det förefaller som hade den, hvilken man kallar den lille,, åtagit sig att på den heliga alliansen hämnas de sex år den store tillbringade på S:t Helena. Ännu ett skäl och ett vigtigt! Skulle det vara rådligt att låta tvåbundratusen segerdruckna fransmän återvända i fredens lugn, för att i godan ro studera de frihetsflödande proklamationer, hvarmed deras stridsifver uti Italien matats? Nej, det slägtet måste dö ut och ett annat bättre komma i dess ställe. Hvad förut måhända var politik bar nu blifvit nödvändighet. Och äfven om kejsaren ej skulle anse tiden ännu vara inne, så skall folket fordra kriget. För så många fransmäns död är ej missfostret från Villafranca en motsvarande ersättning. Var det för fredens skull Preussen rustade, det skall då inom kort få erfarenhet af en ny sats: Si vis bellum, para pacemp. Och dessutom, kusinens kår fordrar ju sin andel af gloire. Det gifves ej mer något val; mannen, som beherrskar Europa, är drifven af omständigheternas tvång. Kejsardömet har blifvit kriget. Kunde våra politiker låta bli att förstå det obegripliga, kanhända skulle då mycket, som de kalla djup politik, blifva hvad den verkligen är: den drunknandes tag i halmstrået — hvilket doök ej hindrar att många af dessa grepp äro snillrika; man vet ju att faran skärper själskrafterna. Den förändring, :som här inträdt i sinnesstämningen, är slående. Man talar ej längre om en marsch på Paris, men man darrar för sin existens. Krigsropet har så ögonblickligt tystnat, att man ej gång räddat skenet. . När man ej längre bakom Österrikes rygg kan låta höra sin stämma, så har man ingen stämma mer. Den europeiske skiljedomaren in spe, som lofvade att varaktigare än Frankrike sörja för Italiens frihet, har brådtom att komma bort från scenen. Preussen har lidit ett. politiskt nederlag, ett af dessa nederlag, som drabba ej en del af en armå, utan hvarje hjerta i nationen. Man ser på hvarandra rodnande, och man talar ej. mer politik — det vore talet om rep i hängd mans hus, 4.