STOCKHOLM den 21 Juli, I ett svar, som Napoleon efter hemkomsten till Paris gifvit åt en helsningsdeputation och om hvars inriehåll telegrafen i dag förmäler, bar han temligen öppet uttalat sig öfver de motiver, som från hans sida föranledt det hastiga fredsslutet. Han erkänner der temligen oförbeh lsamt, att:han svikit sitt program och krossat de förhoppningar han sjelf haft all möda ospard att framkalla hos italienarne; och han säger sig ha gjort detta, emedan han endast tänkt på Frankrikes väl och emedan han eljest till sin hjelp hade måst uppkalla revolutionen, hvilket skulle kunnat menligt inverka på det herrliga lugn, det ädla och förträffliga tillstånd, hvari Frankrike befinner sig under det bonapartiska väldets För Frankrikes välv, d. v.s. för att undvika alla faror för den absoluta kejsaremakten, har Napoleon helt och hållet uppoffrat Italien och kallar nu sträfvandena för dess befrielse och enhet för illusioner. Det återstår att se, om han härigenom aflägsnat alla revolutionära faror, om Modenas och Toscanas folk skola godvilligt mottaga sina förjagade herrskare, som tillsammans med österrikarne burit afvog sköld mot italienarne, och om icke de tvångsåtgärder, som blifva en -följd af fredens genomförande, skola göra honom sä förhatlig och impopulär både i Italien och i Frankrike, att den ofruktbara krigsära, som . franska: armån inlagt under det korta kriget, länder honom till föga gagn ochalls icke bidrager till att befästa hans ställning. En korrespondenti Paris till Morning Post berättar, att Napoleons proklamation väckt så mycket missnöje, att den temligen allmänt blifvit nedrifven från murarne. Korrespondenten; som är en mycket ifrig bonapartist, beklagar fredsfördraget i Villafranca såsom det enda stora och olycksdigra felsteget i L. Napoleons lefnad. Underligt nog förklarar han detta olycksaliga steg af kejsaren på det sättet, att han värit offer för många intriger och gått i en trolöst utlagd fälla, . Tänk bara, den ridderl.ge, oförargligt frimodige, oerfarne ynglingen Louis Napoleon! Kejsaren af Österrike afträder konungariket Lombardiet till kejsaren af Frankrike och beger: sig -med sina 300,000 man direkte ut ur Italien, och det från denna tyngd befriade Italien sväller genast ut till en sjelfständig konfederation, — Huru kunna vi väl) utne Times, med dessa nyheter på de breda sidorna af vårt blad våga visa vårt ansigte för verlden. Hvad har Times nu att säga till försvar för sina oädla misstankar? Huru skola vi kunna urskulda ossinför den så mycket Smädade franske kejsaren! Mön tyst! I denna massa af telegrammer, söta komma strömmande från alla delar af verlden, och i hvilken blanda sig röster från alla Europas hufvudstäder, är det några skärande missljud, som störa den allmänna glädjen. Hvad kan meningen vara med detta nya budskap, hvad är det för en bitter droppa, som kommer entusiasmens fradga att lägga sig och breder dödskyla öfver våra varma sympatier? Italien måste bli fritt, ty kejsaren har sagt det, och hvilken annan än det misstrogna, lågsinnade Times tvekar att tro kejsaren? Och likväl är denna påfvens nya upphöjelse, och detta storhertigarnes återinsättande, och detta Venedigs och Mincios qvarblifvande under Österrikes välde en förändrad tydning af kejsarens första budskap till kejsarinnan. Ja, Italien är fritt, men det är fritt icke i en demokratisk eller konstitutionell mening, utan i en napoleonisk. Frihet är ett ord af många betydelser, och det hemtar ofta sin färg af återskenet från den mans intressen som begagnar det. Frihet betydde ej i Sparta, att heloterna ej skulle få slås ihjäl, om de blefve för talrika eller för oroliga. Frihet får i Italien ej, förstås så, att invånarne skulle hafva nåot att säga i sin egen styrelse. Italien är fritt, men det är fritt på kejserliga vilkor. Lombardiet, eröfradt af Frankrike och öfverpe af Österrike, slänges som en nådegåfva t konungen af Sardinien. Ingen kan säga, att Lombardiet ej är fritt. Det kan ha haft sina drömmar om det gamla hertigdömets återupplifvande såsom en förbundsstat, och Milano kan ha haft sina invändningar mot att bli ett bihang till Turin, men det gjorde bäst att för framtiden behålla dessa galenskaper tyst för sig sjelf. Det är fritt och måste vara belåtet: Och Venedig är äfven fritt. Det är fritt under Österrike. Hvad kan det mera begära? Det måtte väl ej vara nog dårhusmässigt att drömma om Dandolos dagar! Österrike skall kanske ge det en af Österrikes. egna erkehertigar, och en armdå, hvars musikkår skall lifva Piazza di San Marco, och officerare i granna uniformer, som skola öka antalet af de pittoreska kostymer, som gifva lif åt detta präktiga torg. Är Venedig missbelåtet? Då vet det ej jhvad frihet är, såsom Louis Napoleon förstår det ordet. Men må det akta sig för att allt för högt uttala sin, dåraktiga missbelåtenhet! Det är endast enliten bit af Lombardiet, som blifvit öfverleränadt åt Sardinien — Lombardiet till Minciolinien.. Emellan denna linie och venetianska området flyta två stora floder, och det af dem vattnade landet hvimlar af första klassens fästningar. Det är den gamla österrikiska jernporten, genom hvilken denna makt, när hon behagade, inryckte i Italien; det är den österrikiska despotismens vilddjurskula, i hvilken hon kröp in, när det vari. farligt att visa sig på slätten, Härifråf kunde hon utsända sina tiotusenden att