(Insändt.) Prins Carls inrättning. Denna märkvärdiga inrättning, lämpligen föremål för ett aldrig nog varmt behjertande, har åter tiggt sig fram ett år. Af revisionsberättelsen, som är daterad den 23 Maj 1859, finner man, dels att hvarje barn kostat inrättningen 217 rdr 95 öre om året, eller 59, öre per dag, dels att donationer, till ett belopp af 16,253 rdr, öfverfyllt den brist, som skulle uppstått genom utgifternas högre belopp än inkomsternas). Det är ovisst huru länge välgörenheten står ut med att, onödigtvis, motarbeta kapitälförminskningen vid denna inrättning. Visäga: onödigtvis, emedan en annan grundsats för hela förvaltningen skulle snart omkasta förhållandet, så att ofelbart ett betydande öfverskott skulle uppkomma och antingen an enligt stegra kapitalets tillväxt, eller tilllåta inrättningens verksamhet att utsträcka sig till bjelp åt ett ökadt antal alumner. Det är förut mer än en gång erinradt, hurusom kasernlifvet icke förnuftigtvis bör användas för barn. Det lönar icke mödan att vidare uppehålla sig dervid. En ytlig och i bottnen skral bildning, hörande till vår tid, har föraktat hvarje anmärkning, gjord i detta afseende, och prins Carls inrättnings direktion, som af revisorerna lofordades för den goda ordning man finner i lokalen äfvensom i räkenskaperna, synes icke en gång för dessas vackrare resultat ifra på annat sätt än genom att skaffa större inkomster — hvilka då alltid åter utgå efter samma misshushållningsprincip som förut. Det är och blir ett Dånaidernas såll, hvari man förgäfves väntar att nya tillflöden skola förslå. Det är ett vanligt öde för hvarje grundsats, då den kommer under behandling af femton, sexton, eller flera komiteeller direktionsledamöter, hvaribland man kan påräkna — i bästa fallet — en sextondedel af nit, i vanligaste fallet att den ena litar på den andra, och att all verklig och inre tillväxt förhalas tilldess den fullkomligen uteblifver. Oaktadt detta beklagliga missförhållande inom korporationer, visa sig revisionsberättelserna temligen hyggliga. Hvaraf kommer det? t. ex. vid närvarande fall? Det kommer deraf, att man icke har skäl att förevita direktionen något egentligt fel, d. v. s. uppsåtligt och i formen. Ingen:-egennytta, intet förbiseende af sådant, som vore mot det en gång stadgade i förvaltningen, intet slöseri vid handhafvandet af medlen förete sig såsom anledning till anmärkniog. Men har man då icke rätt att fordra mer vid förvaltningen af barmhertighetsinrättningar än att gordningar, egennytta m. m. dervid skulle förekommas? Har man icke rätt att fordra omtanka och nit, så att hvad som kunde göras bättre för inrättningens bestånd och fö in också måtte uppsökas, uttänkas, bringas ii ställighet?--Har då sådant skett här? Hur man ens tagit något steg för att utföra hvad andra uttänkt för inrättningens bästa? Nej! — och åter nej!!! Revisionsberättelsen lofordar också slutligen föreståndarens, magister Lundbäcks, nitiska bemödanden för inrättningens bästa. Men, efter hvad vi bestämdt veta, har just han ifrigt sökt framhålla kalkylen öfver anstaltens felaktiga hushållsgrundsats och önskat, det inrättningen förflyttades till landet, der man dels kunde låta barnen föda sig sjelfva (åtminstone till största delen), dels ock i all händelse Undslippa de tusenfaldigt återkommande faux frais, som i en stor stad äro oundvikliga. Vi äro öfvertygade, att nämnde föreståndare skulle varit oändligt mera belåten med att se sin plan bifallen och verkliggjord, än att uppbära den för öfrigt Visserligen förtjenta uppmuntringen för sina bemödanden, hvilka, om de också jemförelsevis medfört goda resultater inom inrättningen, likväl saknat alla resultater i afseende på hufvudsaken — inrättningens bestånd, dess sjelfständiga bestånd .och förkofran. Ingalunda borde allmänheten vara belåten med att en direktion flitigt sammanträder för underordnade göromål, hvilka sannerligen borde öfverlemnas åt föreståndaren, då man lyckats ega en man, till hvilken man har -förtroende. Alla detaljånordningar tjena blott att afsvala och uttråka en man med nit, och som onekligen gör saken bäst då han sköter allt det konkreta ensam. Det blir-då -konseqvent och är i sådant fall otvifvelaktigt mera gagnande, än då detaljer afgöras af flera, d. v. s. af en. korporation, hvarinom de nämnda sextondedelarne icke tillsammans göra ett helt nit, utan tvärtom reducera omtanke och håg derhän, att det hela blir just en sextondedels omtanke. ) Beräknar man (såsom. här icke skett) 6,000 rår årlig ränta på fastighetsvärdet, och fördelar denna summa på 70 barn, så ökas kostnaden till 303 rår, hvilket. öfverstiger kostnaden för barn inom medelklass af välstånd. Man undviker alltid denna punkt i kalkylen!