förflutna årbundradets sednare hälft, i bredde med den. då rådande krassa otron, en lika krass vantro uppkom, hvarunder tillika med Rosencreutzare, Illuminater och andra svärmare frimureriet äfven begynte spela en roll. samt huru det sedermera af en konung, som annars icke står högt i häfderna, uti vårt land blef gynnadt med borgerlig utmärkelse. Dock vi återvända till hr Anjous bok. Sedan hr Anjou sålunda skärskådat frimuraresamfundets ändamål eller dess sedliga ide, tager han härpå de medel i betraktande, genom hvilka det verkar för sitt ändamål. Han fäster sig härvid hufvudsakligen vid eden samt vid den s.k. kulten, i hvilken man genom hvarjehanda symböler söker verka på en sinnlig inbillningskräft. I afseende på den förra anmärker hah, huru besvärande för mångens samvete det kan blifva att på förhand tillförbinda sig till att icke yppa något, hvarom man ännu ingenting vet. I afseende på den sednare åter, huru symbolväsendet (de öfversinnliga sanningartnes beteckning genom sinnebildliga utvärtes tecken) förnämligast tillhör en tid,:då man ej ännu funhit ordet för dessa sanningar. Historiskt ådagalägger sig äfven detta. Uti den äldsta hedendomen, såsom i de gamla egypfernas gudsdyrkan, var detta symbolväsende som störst, då deremot inom: den kristna kyrkans kultus, och detta desto mer ju mer den kristna sanningen blifvit fattad i sin renhet, symbolväsendet allt mer försvunnit; hvarföre ock den protestantiska kyrkan öfverhufvud har vida färre symboler eller dylika till ivbillningskraften talande tecken än den katolska. Redan detta symbolväsende bär alltså ingaunda något högt: vittnesbörd om frimureriets ståndpunkt. I likhet med hr Anjou, kan deröre ref. icke betrakta det annat än som ett sorgligt bevis på, huru litet många ibland vår syrkas! aktade tjenare ännu gjort sig reda för itt. kalls fördringar och den kristna kyrkans betydelse, då de ej endast anse sig kunna ingå ti och officiera i ett sidant samfund, utan ifven pryda sitt bröst med dess utvärtes tecken.