STOCKHOLM den 7 Juli, Man har kallat slaget vid Solferino en afgörande . drabbning... I hvad mån den förtjenar denna benämning i militäriskt hänseende kan ännu icke till fullo bedömas, ehuruväl österrikarnes beslut att öfvergifva öppna fältet och uppgifva försvaret af Mincio väl antyder att de blifvit nära nog i grund slagna, Men afgörande i hög grad finner man redan nu. att drabbningen varit i afseende på stämningen inom Europa om de krigförande makterna. Den enas öfverlägsenhet och den andras svaghet hafva blifvit oomtvisteliga fakta. Den ena har vunnit en seger hos allmänna meningen i eget land och hos utlandet, större och följdrikare måhända än de omedelbara militära resultaterna af den vunna drabbningen; den andra finner missnöjets hydra resa sina hufvuden i alla landsändar af det vidsträckta väldet, och utlandet gifver dess sak förlorad och förklarar tiden vara inne att tänka på eftergifter. i Dagens utländska post företer talrika bevis på dessa frukter af krigshändelserna i Lombardiet. Så till exempel skrifver med anledning af den sista -segerbulletinen, en engelsman, hvilken i Marseille såsom opartisk åskådare följer företeelserna der i trakten, bland annat: Denna enligt alla uppgifter afgörande seer har vunnit många för den kejserliga saen — ty här äro eller ha varit många legitimister — och åstadkommit ett allmänt för-: troende till kejsaren, lKvilket man ej hade väntat sig, och hvartill man aldrig måbända sett något motstycke alltsedan hans farbroders dagar. H. M:ts underbart hastiga framgångar ha förlänat honom krigareryktets gloria — allt hvad som nu fordrades, sade man, för att han skulle få fotfäste i nationens trohet och tillgifvenhet. Det tros allmönt, och vis-Å serligen med allt utseende af sanning, då man erindrar sig felstegen på Krim, att det förträffliga organiserandet af fransmännens framträngande och österrikarnes fördrifvande från Piemont och Lombardiet bör helt och hållet tillskrifvas Kejsaren. Hans oupphörliga öfvefinseende äfven af de minsta detaljer och hats strategiska kunskaper anser man Frankrike ha att tacka för sina nyaste segrar. Er person, som hade den obetänksamheten att offentligt yttra huru det vore godt och vä) att tala om kejsaren, men att det vore hans generaler, som uttänkt planerna och vunnit segern), nedtystades på ett sätt, som han föga ktlfinat ana. Huru stor än nationens benägenhet att vilja tedsätta än må vara, så finner man numera ej den ringaste lust att nedpruta det anseende, till hvilket kejsaren gjort sig fullt berättigad. Det är i sanning enunderbar företeelse inom krigsoperationernas historia, att se en befälhafvare, som tillförene aldrig sett ett på allvar aflossadt skott, eller egt den ringaste praktiska kännedom om krigets konst, och hvars hela kunskap i strategien hemtats ur böcker — det är underbart och egnadt att upphäfva alla hittills rådande föreställningar, att se honom slå de österrikiska armeernas högt bildade öch erfarna veteraner samt kommendera den förste Napoleons generaler såväl som ryktbarheterna från de afrikanska fälttågen. Så långt den engelske författarens vitsord om stämningen i Frankrike. Huru låter det deremot från alla håll i afseende på Österrike? Vi ha redan antydt huruledes i flera af dess provinser missnöjet börjar mer och mindre öppet gifva sig luft. Väl får man ej inom den österrikiska tidningspressen söka ett uttryck för denna i kejsarerikets närvarande läge vådliga stämning; men den utländska :pressen ger en tydlig och omisskännelig återspegling deraf: ill och med så ultra-österrikiskt :sinnade organer, som Augsburger Allgemeine Zeitung, nödgas erkänna och inskärpa nödvändigheten af reformer, af eftergifter åt folkfriheten såsom enda medlet att kunna -sammanhålla det sönderfallande väldet. Icke mindre betydelsefull är tonen i de mest inflytelserika engelska tidningarne, äfven i dem, som man anser nära förbundna med regeringen och hvilka derföre kunna anses uttrycka hennes åsigter. Förlusten af Lombardiet-Venedig betraktas redan såsom en afgjord sak, och man tillstyrker österrikiska regeringen att genom tidsenliga eftergifter åt de missnöjda folken i öfriga ländsdelar. söka vinna deras tillgifvenhet och dermed en ersättning för de lidna förlusterra och en räddning undan total ruin. sDet gifves — säger t. ex. Times — en Period i staternas. lika väl som i de enskiltas lif, då det onda degjort reser sig som domare emot dem, då sjelfförblindelsens och smickrets röst ej längre höres, och då de tillfällen de förfelat och de tillfällen de missbrukat gissla dem med en härhnd; endast bittrare i samma mån den blifvit länge uppskjuten. Sådana äro de tider, som sent omsider kommit ned öfver det stora och mäktiga österrikiska väldet. Det har, detta Österrike, ej blott gjort mycket ondt, utan det onda det gjort gjordes efter system och gammal häfd. Det hade. liksom hvarje mensklig varelse eller förening af menskliga Värelser, tydligt och klart framlagda framför sig att välja emellan de olika elementerna till makt och framgång, de andliga och materiella, de förädlande och de förslafvande, de som befordra. utvecklingen och de som lägga hinder i vägen derför, och det välde efter mogen öfverläggning de sednare. På intet vis försumligt att befordra det materiella välbefinnandet hos den stora massan af sina. undersåter, har det lyckats att afvända ifrån sig sympatierna :hos alla dem, som i minsta mån höjde sig öfver den simp