STOCKHOLM den 6 Juli, Hvar bor man? En berömd juris professor i den lärd den vid Fyris fråmställde en gäng. re en gäng, äljer en gammal bekant akademi-sägen, ofvanstående fråga till en tenterande student. . Svaret pd EE I den stadsdel, son bär mn, bodde nemligen för tillfället tentandus. — Professorn var dock icke :belåten met detta svar, förmäler sägnen, utan genmälde: Nej, min vän, man bor der man är mantalsskrifven.n Och dervid har det också allt hitintills fått förblifva, nemligen då det varit fråga om ett legalt boende, om :en persons hemort. Hvar han för öfrigt är boende, d. v. s. hv:ar han längre eller kortare tid vistas och uppehåller sig, det har icke kunnat legaliter taga;s i betraktande. -Samfundsordningen har velat, att hvarje medborgare häde en laglig hemvört och detta har af ålder ansetts vara den ort der man är mantalsskrifven. 4 Den upsaliensiska auktoritet vi åberopat hade dock troligen icke kommit att tänka på att den grundsats han tillämpade, och hvars riktighet ingen. bestridt så länge fråga varit om kamerala eller juridiska förhållanden, äfven kunde få en politisk betydelse. Lefde han i dag som är, skulle han finna detta vara händelsen, och han skulle tillika, sannolikt till sin icke ringa förbluffelse, erfara, att det numera. är icke ensamt den i Fjerdingen hemmahörande studenten, som är enfaldig nog att missförstå honom eller ifrågasätta riktigheten af hans sats i afseende på det legala boendet. En här utkommande tidning har redan en och annan gång. fördjupat sig i funderingar öfver rätta tolkningen -af det i den nya 14 R. O. influtna stadgandet, att de invånare in) om rikets städer, som ega att bland sig välja riksdagsfullmäktige, skola vara i staden bosatte. I dag egnar samma tidning åt ämnet en särskilt artikel med öfverskrift Kan Borgare, väljas. till riksdagsfullmäktig för stad, i hvilken han icke är sbosatt? Artikelförfattaren kommer till den slutsats. att borgare ej är valbar, såframt han icke ir i staden boende (märk, att detta är något hel annat: än grundlagens föreskrift: bosatt). Uti ni gällande bevillningsförordning 45, — sä ger artikelförfattaren — förefinnes följande stadgande: Rätter borgare skall för sin person mantalsoch skattskrifvas i den stad, der han är borgare Enär således alla borgare måste vara skattskrifna i den stad, der de ega burskap,så skulle ju, i fall det här ofvan: förstnämda tolkningsalternativet adoptera: des, riksdagsordningens bestämmelse i 5 14 angående valbar borgare reduceras till ett rent nonsens; och då skulle ju alla borgare, utan undantag, vara valbara, eburu den citerade paragrafen just framhåller ett undantag, eller yrkar ett bestämdt vilkor för valbarheten, nemligen: såframt de äro i staden bosatte. Härmed kan icke menas: såframt de äro i staden skattskrifne; ty borgare, son icke vore skattskrifven i den stad, der han har burskap, är ju enligt bevillningsförordningen en omöjlighet, ett oting, en con tradietio in adjecto. r Således kan ordet bosatt i 14 R. O. icke hafva någon annan betydelse än — efter ordalydelsen -ä staden boende. Detta är hvad förf. anser sig ådagalägga genom hvad han kallar en bevisning per absurdum. Vi rå icke för, att vi finna sjelfva resultatet också något absurdt. Hvad vill det säga, att föregifva sig tolka grundlagen efter bokstafven, och i samma andetag helt obesväradt utbyta -ett ord mot ett annat, nemligen bosatt mot boende? För hvar och. en. som jemförer den fjortonde paragrafens förra och nuvarande lydelse, är det fullkomligt jklart, att stadgandet alla dessa (de uppräknade Ikategorierna, som ega valrätt) så framt de äro I eaden bosattav, tillkommit just med afseende på de nydanade valmanskategorierna : burskapsegande näringsidkare samt husoch tomtegare. Så Jänge endast borgare hade valrätt, var ett sådant stadgande öfverflödigt och hade icke heller blifvit meddeladt, enär, såsom artikelförf. sjelf antydt, en annan författning föreskref, att man icke kunde vara rätter borgare? utan att vara i staden mantalsoch skattskrifven, d. v. s. i staden bosatt. Att borgare nu skulle förlora sin valrätt och valbarhet derföre, att det finnes föreskrifvet både i grundlagen och i bevillningsförordningen, att de skola vara bosatta i den stad de tillhöra, är ju uppenbarligen en orimlighet. Det skulle visst icke falla i svårt att ådagalägga, äfvenledes (genom en evisning per absurdumn, att ordet bosatt ingalunda genom dess införande i den nya 14 8 R. O. fått nåon annan betydelse än den man hittills tillagt detsamma i legalt hänseende. Antagom för ett ögonblick, att det här betydde boende. Hvar finnes någon. gräns bestämd, huru länge man skall ha vistats i den stad, der man skulle få utöfva valrätt? Hvar finnes någon föreskrift om att man skall ha vistats der oupphörligt? Eller huru många dagar af året skulle man uppebålia sig i staden, för att anses der boende? En handlande, t. ex., befinner sig på affärsresor tre fjerdedelar af året, eller måhända året om. Han uppehåller sig på hundrade ställen, kanske på flera, inom och utom landet, mångenstädes vida längre tid än han kan vistas i den stad der han är borgare. På hvilket af alla dessa ställen skall han nu anses hafva under årets lopp varit bosatt? Frågan torde blifva qvistig att besvara, såvida man med förf; antager, att bosatt betyder detsamma: som boende. Deremot kommer man oändligt lätt från saken; om man Båller sig till läg och häfd; uttryckta genom den riktiga satsen: Man bor der man. är mantalsskrifven. mona sa dr tl för it talbgorafvorket. i re!