Föga anade han, då han blek och betagen af den djupaste smärta steg upp från sin knäböjande ställning, att den stackars unga flickan i ofvannämnda ord uttalat sin kärlek till honom i samma stund hon betog honom allt hopp. Förlåt mig, miss Trelawney, sade han, efter ett ögonblicks tystnad; jag känner att jag varit för djerf. Hade jag vetat att en annan redan egde er kärlek ... Han vände sig bort för att dölja de tårar han fruktade skulle synas henne alltför vekliga. Harold ! utropade hon, ej längre i stånd att beherrska sin rörelse, tro icke attjag varit så falsk — så ovärdig er. Ni är den förste och ende man, som någonsin talat med mig om kärlek, och Isabella Trelawney låter ej så lätt eller osökt vinna sig. Låt oss skilj:s som vänner,, tillade hon och lade sin hand i hans, och glöm, ack! glöm den smärta jag mot min vilja förorsakat er. Ni skall snart finna någon, som besvarar er kärlek. Må ni blifva lycklig med henne, Harold — ack ja, lycklig! lycklig! Och då viåter träffas, måtte jag då få se det glada leende, som vittnar om glädje och sällhet. Dessa ord voro så afbrutna af den talandes rörelse, att hennes åhörare ej visste hvad han skulle tänka. Innan han kunde svara, hade emellertid Isabella hastigt lemnat rummet, v.ss att om hon stannat längre, åsynen af hans be. dröfvelse skulle förmått henne att uppenbara att hans kärlek var besvarad. För några minuter stod Harold och stirrade besinningslös åt dörren, genom hvilken hon försvunnit. Ett par -ånger frågade han sig sjelf, om ej allt var en dröm. Voro väl de glada förhoppningar, hvarmed han kommit til Grange, för alltid krossade? Hankunde knap)t tro det. . Dessa plågsamma tankar blefvo afbrutna al