Harolds blyghet och tvekan försvunno i ögonblitket; rösten från en af hans eget kön återgaf honom sin sjelfbeherrskning. Den ljöd nästan som en utmaning för haåns öra. Jäg här ej det ringaste anspråk på en så löjlig titelb, svarade han. En filosof vid aderton år vore nästan ännu osmakligare än em cynikus vid tjugotvå.n Pilen var afskjuten utan afsigt, men den träffade rätt. Albert var just tjugotvå år. Eugenias läppar krusades ett ögonblick af detta bitande småleende, som är tio gånger mer sårande än ett öppet löje. Mrs Mortimer kände sig ytterligt förtretad. Orson är begåfvad med förnuft, hviskade hon i den unga flickans öra. Ni glömmer att Valentin och Orson voro bröder, bviskade denna tillbaka. Så voro äfven Cain och Abel, tänkte enkan, men behöll visligen denna tanke för sig. Hvilka bennes sons känslor än måtte vara, var han alltför belefvad att yppa dem; det var ej hans politik att blotta sina sår. Vet ni väl, mr Tracy, sade han i efiton af uppriktighet; som måste förtaga hvarje skymt af misstankar, att ni framkastat ett epigram? Jag är just vid den ålder ni uppger. Men ingen cynikus, derpå är jag vissn, anmärkte Harold. Jag hoppas det. Från denna stund deltog den unge gästen i samtalet med mindre förlägenhet. Om han för ett ögonblick tvekade, gaf honom Albert, genom något väl afpassadt yttrande, tid att samla sina tankar, och långt innan sir Morlaunt återkommit till salongen, hade det första, plågsamma intrycket alldeles försvunnit från hans brorsons sinne; Ni fann säkert min goda far mycket förindrad, sade Ewgenia, med en suck, till baronen,