SEVTCAROULN den I Sul Preussens underhandlingar med Österrike. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin, d. 27 Juni 1859. Några vigtiga punkter i preussiska politiken hafva sedan min sista skrifvelse blifvit närmare kända. Jag skyndar mig så mycket mer att fästa er uppmärksamhet derpå, som förvirringen ihom pressen, synnerligast den belgiska och franska, med hvarje dag tilltaer. För att bringa någon klarhet i detta iplomatiska kaos, må ni tillåta mig att med få ord återkomma till general Willisens mission till Wien i Maj månad. Jag behöfver icke tillägga, att följande data äro hemtade från de tillförlitligaste källor och derföre väl kunna betraktas såsom ett icke ointressant bidrag till dagens historia. General Willisen, broder till den general, som: är bekant från Schleswig-holsteinska kriget bekläder såsom öfverstallmästare en af e första hofcharger och anses för en intelligent och kunskapsrik militär. Han begaf sig den 10 Mars till Wien, hvarest han stannade ända till slutet af månaden. Hans mission hade ett dubbelt ändamål. Han skulle varna Österrike för att understödja den sydtyska agitationen och låta detsamma förstå, att den af de mellersta staterna på Preussen genom förbundsdagen försökta pression icke kunde leda till något resultat, alldenstund Preussen hade beslutat att åt sig bevara sin imiativsrätt, men Österrike säkerligen gjorde väl, om det icke-aflägsnade från sig sina sista :bundsförvandter. Detta var den negativa sidan af Willisens mission. Men den hade äfven. ett positivt syfte. General Willisen skulle nemigen utforska Österrikes afsigter med hänseende till en möjligen blifvande preussisk bemedling. Ur denna sista synpukt, som ostridigt var den vigtigaste, har man under missionens fortgång att bemärka tvenne skiften. De österrikiska statsmännens språk var till en början ingalunda eftergifvande. Österrike ville blott reformera specialfördragen. Men emot Sardinien icke allenast fasthöll wienerkabinettet sinförra politik, — det gick än längre och lät tydligen förstå, att så länge Sardinien bibehöll :sin närvarande konstitution, var intet lugn i Italien att förvänta; ja, afträdandet af endel utaf sardinska territoriet hadei Wien blifvit taget i allvarsamt skärskådande, så otroligt det än må låta. Det är klart som dagen att sådana öfverdrifna anspråk icke kunde lemna tillfälle för allvarliga underhandlingar. Derföre blef också fråga om general Willisens omedelbara återkallande. Emellertid gingo händelserna sin jemna gång, och Österrikes språk förändrade sig under inflytande af desamma. Willisen medförde i slutet af Maj en not ffån grefve Rechberg till Berlin, i hvilken Österrike öfverlät Preussen den politiska och militära ledningen af Tysklands angelägenheter under kriget, men under den örutsältning, att Preussen skulle göra ssitt bästar för att garantera Österrike dess besittningar i Italien. Berlinerkabinettet sväfvade länge i ovisshet om hvilket svar det borde meddela Österrike. Det var icke sinnadt att på något sätt garantera Österrikes besittningar i Italien, men ville dock till förmån för detsamma företaga en diplomatisk intervention, i värsta fall understödd af dess krigsmakt. Emellertid följde i Berlin--mobiliserandet af 6 armåkårer. Det för -äfvaktande böjda utrikesministeriet hade för ögonblicket gifvit efter för den öfriga ministeren, hvilken lutade åt en mera aktiv politik men blott under förutsättning, att utörandet af de beslutade åtgärderna skulle blifva så fredligt som möjligt. Prinsenregenten och de ministrar, som delade hans åsigt, ville grunda Preussens bemedling på 1815 års I fördrag, alltså status quo ante bellum. Derifrån härleda sig -ock de i belgiska blad öfver denna puukt -meddelade uppgifter. De ansvariga ministrarne trodde, att en bemed-l. ling på sådana grunder icke hade någon ut-: sigt till framgång, och sökte göra gällande, att man icke kunde undgå att .iaga i betraktande händelserna på krigsskådeplatsen sedan slutet af. Maj månad. Man påfann ändtligen den utvägen att vinna Österrike sjelft för denna, efter preussiska utrikesministerps åsigt med sakernas läge mera öfverensstämmande synpunkt. Sålunda sändes den 14 Juni en preussisk not till Wien, i hvilken Preussen förfrågade sig hos Österrike, hvilken, vigt man, efter Österrikes åsigt, borde tillägga händelserna sedan slutet -af Maj (datum för Rechbergåka nöten). Derigenom skulle ostridigt den preussiska interventionen, på hvilken man här-ännu alltid var beredd, på ett krattigt sätt understödjas. Österrike. svarade undvikande på -denna skickliga vändning. Medl afseende på mediationen i allmänhet antydde Österrike, att:det icke ansåge tiden vara inne för en kollektiv mellankomst från Rysslands. : Englands och Preussens sida, men väl ville i taga i öfvervägande preussiska förslag, d. v.s I sådana, som Preussen ensamt uppställde. Detta svar var välberäknadt, ty Österrike visste gan 1 ska väl att Preussen blott kunde sjelfständigt: göra sådana förslag, som hade att räknvf på Österrikes samtycke, således basera dem pr 1815 års fördrag... Å sandra sidan hade lt reussen åtagit sig att framställa sådana för-t slag och skulle derigenom så mycket lättare Ik föranledas till deltagande i kriget. I Preussen räknar i hvarje fall på att vinnals (E f Englands och Rysslauds samtycke till bemedirigen och :skall snart meddela dessa båds stormakter baserna för dess intervention.