före inträdet 1 kyrkan, tänkte han mera på denne prest, som hade vägrat att låta klockorna ljuda öfver hans moders graf. Han frågade sin morbror efter orsaken, oeh morbrodern — soldaten — svarade: Din mor hade inte gått till nattvarden på ett år hon var ju sjuklig, stackars kräk, och derför nekade presten till ringningen; så föregaf han åtminstone, ehura det egentliga skälet var i min tanka något helt annat; din mor har nemligen icke gjort sina prestdagsverkem och icke heller betalt offer för sista året; hon efterlemnade ännu mindre någon ko i likstol. Af denna anledning nekade presten till ringningen. Så brukar han göra i dylika fall Gossens första födkKrok blef tiggeriet. Han fick till lärmästarinna i det yrket en flicka, som var litet äldre än han och hade kommit. något tidigare ut i verlden. Tiggande såg han första gången sin fader, som efter sin faders död var en rik bonde, och sorgsen och med förbittradt sinne lemnade han denne fader; som ville kasta åt honom en tvåa banko och på köpet Hotade att piska honom både gul ocK blå, om han någonsin vågade sig tillbaka. -—: Vid tio års ålder fick han valla får öfver sommaren, men hösten dref honom åter till fattigvården. Den nya fattigvårdsförordningen var utkommen; tiggeriet var förbjudet; hvarje samhälle skulle sjelf underhålla sina fattiga och gjorde det genom att på offentlig auktion upplåta åt den minstbjudande rättigheten att-svälta fram de fattiga och draga största möjliga fördel af deras arbetsförmåga. Vid fjorton års ålder hade vår hjelte lyckan att af fattigvårdsstyrelsen blifva inackorderad hos :skolläraren. Skildringen af honom och hans lott är värd att läsas och behjertas: Skolläraren Stränd var en medelålders man, med ett gulblekt ansigte och mildapglänsande ögon. Han undervisade mig med vänlighet och bemötte mig i öfrigt på ett ädelt och humant sätt. I skolan voro många rika bondbarn, hvilka jag på fristunderna roade efter bästa förmåga. De visste att jag var fattig och att min husbonde, skolläraren, var sammalunda; derföre gåfvo de mig tillräckligt med föda ur sina väl försedda matskrin. Jag hade riktiga sötebrödsdagar; för-min lärare voro de. deremot ganska sura. Han hade sextid ostyriga barn att undervisa. För dessa skulle han läsa minst tio timmar om dagen. Att detta icke kunde blifva särdeles grundligt, är lätt att begripa;. Mannen gjorde dock sin flit. Ofta såg jag honom på aftonen utmattad digna ned på en stol och hosta blod. Han klagade jemt öfver sveda i bröstet, förorsakad af den osunda luften i skolan och de många bekymmer han hade att brottas med. Bland dessa ansåg han brödbekymret för det största; ty hela.hang lön uppgick icke till mera än tvåbundrade riksdaler om äret: och på denna, som i böndernas tycke var allt för rund tilltagen, skulle han försörja sig och familj, bestående af hustru och sex barn. Han måste derföre nästan hvarje afton ut på bygden och betla sig till litet födvaror för kommande dagar. Jag följde honom stundom på dessautflygter och fann honom lida mycken smälek, -emedan böndernai allmänhet ansågo den nyx skolordningen för ett onus, som icke på långt när uppfyllde sin bestämmelse, hvilket den i sin nuvarande ställning icke heller gör. Han knotade aldrig vid sådana tillfällen. Jag hörde honom endast säga: det skulle vara ett nöje att undervisa, om jag rönte den ringaste uppmuntran eller blott vore så pass lönad ått jag kunde ärligt försörja mig. Nu är det i stället en börda, som trycker mig till jorden. Du tryckte honom också icke allenast till jorden, utan äfven ett stycke deri, ty hostan, i förening med näringsomsorgerna, lade honom snart i grafvens tysta famn. Jag lärde emellertid under vinterns lopp mina kristendomsstycken, så att jag stod mig temligen väl inför prosten. Jag kunde katekesen utaptill och äfven några bibliska historier: vidare fordrades icke. Att jag i själ och hjerta skulle fatta hvad jag upprepade med läpparne kom aldrig i fråga. Prosten höll visserligen många granna täl, men dessa verkade föga eller intet på mig, emedan han icke visade sin tro med gerningarne. När jag hörde honom förmana till barmhertighet emot fattiga och förtryckta, tänkte jag på huru ringa barmhertighet han sjelf visade mot den arme skolläraren, hvars torftiga belägenhet han så väl kände. När han förklarade att alla menniskor voro jemlika, undrade jag öfver hans rättkänsla, då han satte den rike Ola Nilssons son långt framom den fattige Ströms, ehuru den förre läste illa och den sednare väl. När han vidare predikade lidande och försakelse, kom jag. ovilkorligen att tänka på hans stora mage och rödmosiga anlete, som vittnade om något helt annat o. s. Vv: Efter att ha gått till nåttvarden får ynglingen en tjenst så god som någon, kan önska sig. Det är hos en qvinna, som haft hans egen moders öde: hon hade, fastän dotter af en rik bonde, förnedrat sig att älska hans dräng och; hvad värre är, offrat åt honom sin oskuld. :Hennes fader hade kört bort drängen; denne hade rest till Kalifornien att samla guld för att dermed komma och vara värdig sin älskade Hanna; men han hade aldrig mer hörtsaf, han hade kanske gått ända till hafvets botten under sitt sökande efter dyrbarheter, som skulle uppväga Hannas tårar och öfvervinna hennes faders högmod. Hanra hade fått ett litet godt torp att lefva på med sitt barn. Under det att hon arbetade sin jord med sina egna händer, voro hennes tankar riktade åt himlen, der Han tronar, som icke försköt synderskan, — åt himlen. der hon måhända borde söka sin kärleksmake. Hela hennes sinne fick en himmelsk riktning. varma böner strömmade morgon och afton från hennes hjerta och läppar; hennes godhet och upphöjdhet drogo andre tillhenne att förena sig i hennes böner: Presten i försam. lingen blef rädd att förlora på jemförelsen att mista några af sina får före den sista klippningen, och han skickade länsmannen att anställa med de till bön församlade menniskorna ett af dessa afskyvärda uppträden. som gifva den katolska kyrkan daglig anled. Ring att håna den protestantiska verldens tal kom sin samvetsfribet. — Författaren mena att konventikelplakatets upphäfvande i ring: mån stäfjat våldsamheterna mot dem, som vilj: samlas Till enskilta andaktsöfningar; ty di makten att störa dessa flyttades från Jänsmannen till kyrkörötik föll den icke i bättre händer. : Vi skola ej gå läsaren j förväg med att redogöra för de resultater, som sjelfbio rafer erfarit af husagan, af gemensan:hetsfängel serna, af stattorparesystemet, af läns och husbondetyranni; men vi kuuna e oss från att gifva våra. läsare del af det sonnemang, I följd hvaraf arbetaren, Kvar: öden äro skildrade i den lilla skriften, beslutar att med hustru och bara utvandra ti! Amerika, ehuru han genom ett litet arf eft sin -sent ångrande fader kommit i en jemfö relsevis lycklig belägenhet;