Vid Melegnano, likasom vid Magenta, ha österrikarne tappert hållit stånd; men vid Melegnano;likasom vid Magenta, bröts deras motstånd på samma sätt som en ekgren täffad af en slägga. Jag återkom från detta slagfält med bröstet svällande af beundran och uppfyldt af bitter smärta. Soldater af 33:dje, 86:te och 37:de regementena samt af 10:de fotjägarebataljonen och ännu flera, hvilka jaglönskade jag kunde ihågkomma, berättade mig om deras ansträngningar, deras strider, deras seger och deras förluster. Armån är på väg till den stora fyrkant, dit österrikarne draga sig tillbaka och göra halt; det svåra belägringsartilleriet har lemnat Genua; belägringsarbetena skola snart taga sin början. Der slutar det uppdrag ni anförtrott mig. Sebastopols öde låter förutse det, som väntar Mantua. Hela vägen, under det jag närmade mig Melegnano, mötte jag en oändlighet af vagnar, kärror och fordon af alla möjliga slag, utsända af Milanos invånare för att uppsamla våra sårade. Ungefär halfvägs förde mig slumpen in i en stor landtgård, som jag hade tagit för ett värdshus och der jag ämhade begära ett glas vatten. FHusbonden satt vid middagsbordet med sitt tjenstefolk. Han steg upp och erbjöd mig gästfrihet. Jag hade framför mig en fullständig idyll. Bordet var betäckt af maträtter och frukter. Vackra gossar och flickor sutto till bords och åto med förnöjd uppsyn. Helsan lyste på deras friska och och solbrända anleten. Sextio oxar idislade i stallen; plogar, harfvar och seldon, omsorgsfullt ordnade, fyllde rymliga skjul. Kringirrande familjer af höns och dufvor flaxade omkring på gårdarne. Allestädes öfverflöd, öfverflöd i förening med frid. Husbonden hade ett godt och okonstladt utseende, och i hans uppsyn låg ett visst lugn Kriget gick gården tätt förbi, men utan att ens snudda dervid. terkommen till Milano, har jag funnit en manifestation organiserad till hyllning för den nye monarken. Hela staden är illuminerad, och stora folkmassor bölja utåt Corso, styrande kosan till palatset, iskenet af talrika fackeltåg. Jag trodde mig i går ha fått någotsånär begrepp om hvad en folkmassas jubelrop vill säga. Långt derifrån; det är först i afton jag erfarit det. Man skulle kunna tro, att den milanesiska entusiasmen har till sitt förfogande lungor af jern. Victor Emanuel, i går konung af Piemont, insomnar i afton såsom konung af Lombardiet. Milano den 10 Juni. Jag slutade mitt bref i går i samma ögonblick, som en manifestation, framkallad af anslag på husknutarne. uppfyllde Corso med eldsken och ljus. Kl. vat omkring 11 på aftonen. Jag gaf mig in i tumultet, som hade konungens palats till föremål. Jag nödgas sanningsenligt bekänna, att de unga patrioter, som med sina facklor under sång tågade omkring på gatorna, till större delen voro tolf å fjorton år gamla, eller något deröfver eller inunder. Men j minnens versen: ... Chez les ames bien nees La valeur nattend pas. Ungherrarne sjöngo ännu efter midnatt. Då de stannade under konungens fönster, liknade deras hurrarop kanonsalfvor. De inlade i dem sin ålders entusiastiska värma. Victor Emanuel måste flera gånger visa sig på balkongen, och manifestationen upphörde först ganska sent. Man är ej alltid konung för sitt nöjes skull. Hr Cavour, som föregående aftonen eller samma morgon anländt, var närvarande vid utbrottet af denna milanesiska entusiasm. Österrikarne äro i Lodi, och de förordningar han undertecknar, hafva gällande kraft i Milano. Garibaldi har kommit hit, berättas det, men inkognito. Ack om milanesarne blott kunnat ana hans härvaro! Om han velat visa sig offentligt! Hvilken manifestation skulle det då ej blifvit! Jag ryser för mina öron vid tanken derpå. Men en äkta manifestation, en sådan, som verkligen hade en rörande och ädel karakter, och genom hvilken befolkningea visade af hvad anda den lifvades, egde rum klockan 4, den vanliga promenadtiden på Corso. Passagiata utbyttes mot en vallfärd till Melegnano. Hela aristokratien skickade sina vagnar till slagfältet för att upphemta de sårade, på samma gång stadens myndigheter reqvirerade vagnar och kärror. En lång rad af vapenprydda kalescher och landåer tågade ut genom Porta Romana, körda af kuskar i livrö. Jag har sett milanesiska fruntimmer stiga ur sina åkden på landsvägen, taga sårade under armarne, hjelpa dem att stiga upp och sätta sig beqvämt i vagnen, samt sjelfva hurtigt taga plats på kuskbocken bredvid kusken, om det ej fanns plats för dem inuti. Deras handling var rörande; de inlade deri en varm och okonstlad välvilja, som ökade dess värde Det är få palatser och stora hus i Milano, som iske leminat den mest vänliga och förekommande gästfrihet mot våra sårade. Man har gjort sig en ära af att omhulda dem som bröder, och de, som återvände från bataljfältet, hade kunnat tro att deras familjer skyndat till deras möte. I dag hör man icke dundret af. kanonen, ehuru man icke bör förlita sig på denna tystnad. Det be ror möjligen af vinden; som i dag blåser ifrån östern. Låtom oss begagna oss af detta uppskof för att taga oss en liten promenad. Anblicken af husknutarne, på hvilka 20 affischer äro upphängda, påminner till någon del om de bekanta-husknutarne i Paris år 1848. Hvilka underrättelser! och då och då några proklamationer och lika många dekret. Mängden stannar och skockar sig i gathörnen. Man läser ibland affischer nied hög röst för att tillfredsställa de längst bort ståendes nyfikenhet. Då detta skett, tillkännager man sitt bifall, andra nyfikna löpa till, och man aflägsnar sig. Här och der har man inrättat högvakter för borgaregardet. Medborgare, beväpnade med gevär, vandra framför porten, ursinnigt rökande cigarrer. Cigarren betecknar att man är fri. Ni vet att under österrikiska herraväldet yar föreskrifvet att ingen fick röra ett blad tobak, hvilket gjorde en betydlig afbränning i kejsarrikets finanser. I dag fordrar patriotismen motsatsen. Baköm boklådornas glasfönster meddelar ett litet plakat i vackra bokstäfver den lockande nyheten, att derstäd.es försäljas böcker, som voro förbjudna under österrikiska väldet. Dessa stackars böcker hafva det lyckliga utseende, som medvetande att andas i frihet skänker. Man räknar dem dussinvis, och de förbifunde stanna förvånade för att läsa deras okända titlar. Hade de förvarats i källrarne eller endast vid gränsen? Jag vet icke. å å Staden har dehina morgon återtagit sin hvardagsfysionomi. Kl. är 5 på aftonen, och jag har ännu icke hört ett enda vivatrop. Stora vagnar, lastade med isblock. och täckta med mattor, irra omkring på gatorna just i rättån stund. Kringvandrande kaffeförsäljare tillreda den läskande drycken åt parisersoldaterna. Bondqvinnor bära i korgar högar af körsbär, hvaraf bildas små röda berg i alla fruktbutiker. Zuaverna åto hela kullar deraf på morgonen efter kaffet. . I dag har man gjort eit aerostatiskt försök, som dock misslyckades En ballong, hvilken man bestämt: till jag vet icke hvad för bruk och som man höll på att fylla, stötte mot ett träd och exploderade. M. Godard, som öfvervakade företaget, fick håret uppbrändt. : Ett ord ännu innan jag slutar detta bref, hvilket sannolikt skall vara det sista af min allt för långa korrespondens. Jag känner icke Lombardiet och Milano tillräckligt för att deröfver bilda mig en opinion, men om jag skall tro hvad ett stort antal personer sagt mig, finnes på landet och företrädesvis i staden endast en aristokrati och ett folk. Ingenting förmedlande dem emellan. Och andan hos dessa två stora afdelningar är icke densamma; en smula oligarkisk deruppe, en smula revolutionär der nere. I sjelfva verket synes mig den ändä, som lifvar de Khberala italienarne alltid vara byråkratisk Tyer