skolas läror, och vi undra blott hvarföre man ej i full konseqvens härmed gått ännu ett steg längre, så att man låtit äfven det lagstiftande elementet ingå i denna massa af makt; hvarigenom monarken blefve den enda inom staten lagstiftande, verkställande och dömande myndighet. Insändaren påstår vidare, att vi skulle ha emot herr Boström gjört en anmärkning derföre, att han ej villerkänna opposition mellan regering och folk såsom det normala, samt att han förnekar nyttan äfven för regeringen af den meningsskilnad, som inom folkförsamlingens debatter gifver sig tillkänna, hvarsuppå ins. yttrar, att anmärkningens förra del beror på en begreppsförvirring; den sednare åter är något rent af falskt. -Ins. har sjelf här inom ofvananförda få rader gjort sig skyldig till tvenne falska uppgifter: den ena, att vi skulle ha klandrat herr Boström derföre att han ej vill erkänna opposition mellan regering och folk såsom det normala, då det emellertid ingalunda var någonting dylikt som vi klandrat eller kunat klandra, enär vi ordagrannt infört herr Boströms yttrande i ämnet; det var emot påståendet, att ingen opposition mellan monarken ochrepresentationen vore rättsligen möjligs, som vår anmärkning riktades. Och dåins.å sin sida yttrar, att bevakandet af folkets rättigheter endasti det fallet behöfver blifva något mot regeringen fiendtligt, att regeringen på något sätt åsyftar stt kränka demp, så synes han härvid ha förbisett, att det just är detta bevakande, detta sjelfförsvar emot hvarje regeringsmakts utvidgningsbegär, hvarom här är frågan, och som utgör karakteren af all verkligt parlamentarisk opposition, hvilken derföre ingalunda behöfver vara fiendtlig, men som i hvarje utbildadt konstitutionelt samhällskick är nödvändig, icke blott såsom en rätt och en pligt, utan ; ock såsom ett vilkor för lif och utveckling. Hvad åter anmärkningens sednare del angår, så ha vi aldrig påbördat prof. B. något förnekande af nyttan af opposition ståndsmedlemmar emellan. Hvad vi yttrade var raka motsatsen häraf, nemligen ett uttryckligt angifvande, att förf. erkänt denna nytta; hvarvid vi endast tilläto oss anmärka, att han förbigått den nytta, soma regeringen kan draga af dylika oppositioner. En insändare, hvilken sålunda sjelf bevisligen citerat oriktigt sin motståndares ord, synes oss ha kunnat vara något mindre snar att så mycket omorda missförstånd hos andra, hvilka textuelt citerat saker, som ej kunna missförstås, och som icke blott vi, utan hela svenska allmänheten imed oss numera genomläst och genomtänkt,, samt deröfver redan stadgat sitt omdöme. Bland de ytterligare misstag, hvilka insändaren förmenat sig upptäcka i vår recension, förekommer ock den af oss gjorda anmärkningen emot hr B:s sats, att den rationella oinskränkta monarkien bör betraktas såsom statens idealform, och den deraf dragna slutsatsen, att förf. vore en försvarare af enväldet. Vi ha endast i förbigående vidrört denna sats och dervid uttryckligen omnämnt det af författaren dervid fogade förbehåll, nemligen att icke blott monarken sjelf, utan äfven hans folk och öfriga undersåter vore idealiska, Vi ha anfört detta, utan några slags koramentarier; men vi ha derpå i allmänhet (hvilket uttrycket föröfrigt tillkännagifver) yttrat, att de i denna bok uttalade åsigter om förhållanJet emellan regenter och folk föröfrigt ega mycken frändskap med de Maistres. Häraf taer sig insändaren anledning att förklara, det vi lika litet känna de Maistre som vi begripa Boström, samt att bland annat blotta stilen konstituerar en stor olikhet mellan dessa båda författare. I påståendet angående stilen måste vi gifva den värde insändaren fullkomligt rätt. De Maistres stil är glänsande, hans språk ett mönster för fransk prosa; han hänförande vältalighet breder ett rikt draperi öfwer sofismerna. Vi ämna ej begå den orättvisan att vilja påbörda prof. Boström eller hans skola någon den ringaste medbrottslighet i dessa formella egenskaper. Hvad föröfrigt angår den här uppdragna skilnaden emelan den patriarkaliska, den hierarkiska, den militäriska despotismen å ena sidan och den rationella å den andra, så måste vi öppet bekänna, att, i fall vi tymgades att välja emellan någondera af förstnämnde former af envälde och hr Boströms antingen s. k. rationella eller enligt hans förmenande här befintliga empiriska envälde, om det tilllämpades såsom han tänker sig det, så skulle vi utan tvekan föredraga hvilkendera som helst af de ofvan åberopade, såsom egande åtminstone ett slags historiskt berättigande. I afseende på författarens representationslära och den för hr Boström egna bestämningen af bsgreppet representation, anpärker insändaren, att Å. B. icke försökt någon vederläggning deraf. Utrymmet i en tidningsartikel medgaf och medgifver ej en fullständig vederläggning af satser, framställda i den form, som de ifrågavarande, hvilka för-j öfrigt vederlägga sig sjelfva, och som manl: förgäfves söker upprätthålla med sådana bannala fraser, som att folket är ett organiskt helt o. ä v. Hvad författarens skatterätt och eganderättslära angår, så lärer den juridiska formeln jus in re, här tillämpad på embets-. mannens och prestens löneanspråk hos jordegare, svårligen inför det sunda oförvillade förståndet förmå bortblanda egendomsrättens inom alla kulturstater strängt aktade begrepp. Men då vi nu tilläto oss att i denna polemik tala om sundt förstånd, glömde vi, att ins. strax derpå yttrar: Det är mer än en gång fallet, att satser ur vetenskapen förefalla orimliga för sens commun (sundt förnuft). Det kan nu icke undvikas., Månne det likväl icke i någon mån skulle kunna förekommas, i fall vetenskapsmän bemödade sig om att aldrig framställa osunda och orimliga satser?