OLVULACBLNA (Ch 20 JUNL Det preussiska ministeriella bladet Preussische Zeitung har, såsom manpr telegraf erfar, uppträdt med en artikel, som förordar att Preussen skall uppträda vid italienska frågans ordnande,, det vill förmodligen säga: taga ett initiativ, för att inleda nya underhandlingar och åvägabringa ett vapenstillestånd. Preussiska armens mobilisering betyder säkerligen ingenting annat än att prinsenregentens kabinett vill försöka om icke, sedan de allierade intagit Lombardiet, de skulle låta nöja sig dermed att Österrike afträder detta land och genom Tysklands hållning afskräcka sig från operationer emot och anspråk på Minciooch Adige-linierna, som de tyska strategerna på senare tiden förklarat vara nödiga för Tysklands försvar, men genom hvilkas besittning -Österrike hädanefter såsom hittills ständigt skulle hålla Italien i schack och beroende af sig. Man höngifver sig på flera håll åt förboppningar att ett sådant arrangement skall kunna lyckas, och det heter äfven, att två inflytelserika neutrala makter framkommit med förslag att förklara lombardovenetianska konungariket för sjelfständigt under en österrikisk erkehertig såsom konung. Napoleon skall dock utan tvifvel icke låta på diplomatisk väg eller genom tyska demonstrationer omintetgöra frukterna af de vunna segrarne, och italienarne skola nu icke heller hvila förr än de tillkämpat sig oberoendet. Att döma af hvad man örnimmer från Wien, är icke heller Österrike sinnadt att göra de ringaste medgifvanden, utan skall forsätta kampen, så länge det har qvar en soldat ochen gulden. Det hoppas naturligtvis att förr eller sednare kunna räkna på ett verksamt bistånd af Tyskland. Det synes emellertid vara temligen afgjordt, att preussiska regeringen är nog förståndig att icke hals öfver hufvud kasta sig in i kriget, och att det i alla bändelser icke anser Tysklands intressen fordra någon krigisk medverkan, så länge kriget inskränker sig till Italien och icke berörer Österrikes tyska besittningar. Napoleonsångsten, som nyligen grasserade öfverhela Tyskland och antog de väldigaste dimensioner och de löjligaste former, har åtminstone i Nord-Tyskland börjat lägga sig något. Visserligen är man ännu grufligt krigslysten i åtskilliga af de sydliga och smärre tyska staterna och om Nassau och Hessen-Darmstadt hade militärisk maktisamma förhållande som deras furstar, kamrar och journalister ha lust och mod, så hade deras förbundskontingenter visst för längesedan hållit sitt intåg i Paris. Emellertid tala de sydtyska prelaterna och junkrarna, som af lätt förklarliga skäl äro mycket österrikiska, i den hånfullaste ton mot Preussen, som dock, under det man på annat håll nöjt sig med att endast skryta, skymfa och utmana, dock ställt på krigsfot en liniearmå af 180,000 man. Preussen må vara huru ömtåligt som helst om initiativet i Tyskland, så torde dock det upplysta preussiska folket ha åtskilliga betänkligheter att i oträngda mål kasta sig i kriget och att mot Italiens oberoende uppträda för detta Österrike, som så många gånger förut och äfven nu haft all möda ospard att inom Tyskland bilda koalition mot Preussen, och som, sedan det i hela denna sak handlat tvärt emot de råd det begärt och erhållit af preussiska kabinettet, nu af detsamma fordrar en garanti för upprätthållande af sitt onaturliga välde i Italien. Det liberala Tyskland borde icke kunna önska annat än att italienska folket komme till sin rätt, för att icke oupphörligt ånyo drifvas till förtviflade strider och på det Österrike genom förlusten af sina italienska länder skulle hänvisas på nödvändigheten af en bättre och liberalare regeringsprincip. Vi ha redan förut lemnat ett och ar nat prof på det mera fördomsfria sätt, hvarpå Österrikes ställning betraktas uti några liberala nordtyska blad. I det tyska blad, Hermann, som G. Kinkel utger i London, finna vi nu en artikel, som tydligen angifver, huru den tyska liberalismen, då den ser sakerna på något afstånd och icke låter inverka på sig af sachsisk-bayersk-hessiska demonstrationer och af de hycklande fraser, som tjena till täckmantel för dynastiska och ultramontana planer, måste betrakta den österrikiska statenn. Vi meddela det hufvudsakliga af denna uppsats, som har till öfverskriftDie Oesterreichetrei, så mycket hellre som man äfven hos oss hört en och annan liberal tala om nödvändigheten af att icke försvaga Österrike. Hermann uttalar sig på följande sätt: Endast den, som icke känner Österrike, kan tro, att med de maktegandes i Wien acdarlag skulle det äfven vara ute med det tyska folket. De,som af Österrike äro bestuckna säga detta utan mening. Den, som tager från den ene, tager också efter råd och lägenhet från den andre. Österrike är oundgängligt för Europas jemvigt; om det icke funnes något sådant, så måste man skapa ett... Detta är limdrigast sagdt en dårskap. Att likväl denna åsigt ganska ifrigt utsprides af Österrike, är värre än dåraktigt. Å andra sidan säges, att man icke menar ett sådant Österrike som det nuvarande. Men de icke sammanhängande styckena sammanhållas icke af sig sjelfva, utan måste sammanhållas: d. v. s. under nuvarande sammansättning är ett fritt Österrike omöjligt; ett ofritt skall icke finnas, äfven om det icke vore förl: oss farligt. Men jag vill granska ordandet om jemvig-): 2 ag sd AG