XV MU ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN). ROMAN Ar EXILIE CARLEN. På Majkens rum stodo bruden och brudtärnan. Hvilken djupt allvarlig och fridfull lycka bar ej Majkens panna! Det var ingenting i hennes utseende och väsende, som häntydde på hvarken uppbrusande sinnesrörelse eller tanklös glädtighet. Det var ett ädelt, vackert lugn, liknande ett stort natursceneri, der allt andas harmoni och stillhet och likväl kraft i minsta detalj. Hon var ock en ståtlig brud — icke förfrollande på samma sätt som Emilia, men ståtig ändå i sin värdiga hållning och i sin hvita drägt med rika myrtenfestoner, och brudkroman och slöjan gåfvo henne en ökad friskhet och finhet. Ack, min Majken, utbrast Thorborg, som. au slutat sitt verk, att vi ändå slutligen hunno så långt att vi blefvo svägerskor — systrar voro vi från den tid, då vi ännu icke egde begrepp om källan till de mäktigaste ;känslorna i bjertat. Nu kar Gudmars lycka öfvervunnit den mörka oron. Majken slöt henne med ömbheti sina armar. Var lugn för Gudmar, du! Nu är ban börtburen på sällhetens vågor — hans oro vaknar väl dock och återkommer nog, men då... då har han mig... Du, min Thorborg, får också en oro att söfva.n t nJa, det vet jag och bereder mig derpål svarade .Tborborg med blyg rodnad. Och ditt hjerta är så ädelt och hängifvet att du blir mycket, mycket för den, som så ) 5e A.B. njis 1—47,49—58,61—81, 83—100, 102, 105 och 107—121, 123, 126, 127, 129—137.