pen mycket lysande drabbning egt rum vid Turbigo. Fienden hade ryckt fram i ganska betydlig styrka för att oroa vår armå och bestrida den öfvergången. Han hade två batterier, det vill säga sexton kanoner (i den österrikiska armen består hvarje batteri af åtta kanoner). Man svarade honom först från vår sida med några artillerisalfvor, hvarpå, efter en timmas kanonad på sin höjd, turcos kastades emot dem. Dessa hade ännu ej sedan fälttagets början varit i elden, och zuavernas bedrift vid Palestro hade, sanningen att säga, ej obetydligt stört deras nattro. Jag vet ej om turcos hade glömt sina patroner, eller om; såsom de yttrat vid marschen från Genua, de kastat dem i en ström för att ej släpa med sig en onödig börda, men de störtade sig emot kanonerna utan att aflossa ett enda skott. En officerare, som deltog i affären, har berättat mig, att han ännu aldrig varit vittne till ett så utomordentligt skådespel. Vid trumpetsignalen spridde sig turcos i alla riktningar, än krypande på magen, än störtande sig fram med gigantiska hopp, mera liknande tigrar än menniskor. Hvar gång de reste sig för att taga ett språng, uppgåfvo de ett genomträngande skri, som öfverröstade sjelfva kanonen. Det var förfärligt att höra. De hade knappt tillryggalagt halfva vägen som de hade att öfvergå, förr än ett fientligt batteri, seende dessa stora svarta demonlika figurer trots kulregnet komma allt närmare, i fullt galopp sprängde derifrån, sedan det afskjutit sin sista salfva.: Turcos, ursinniga öfver att se en del af sitt rof undgå sig, störtade sig med fördubblad snabbhet som åskan öfver de kanoner, som ännu stodo qvar i linien. De fastnaglade kanoniererna vid deras pjeser, nedstötte med bajonetten allt som kom i derasväg och återkommo med 7 kanoner. Turcos äro numera lugna. Zuavernas lagrar hindra dem ej mera att sofva. Ni kan förstå hurn populärt det regemente, som utfört en sådan vapenbragd, skall blifva inom en armå. Sedan affären vid Palestro talade man här endast om zuaverna. Zuaverna voro hjeltarne i alla äfventyren och ämnet för alla samtal. Det är sannolikt att efter affären vid Turbigo det är turcos som i sin tur skola intaga scenen tills andra intaga deras ställe. En korrespondent från Milano skrifver den 7 Juni till en Turin-tidning om de första franska truppernas intåg i nämnde stad: Hela vår stad var tidigt i dag på morgonen i rörelse för att vid triumfbågen på Sempioneplatsen mottaga kejsar Napoleon, som man i dag väntade. Det var en obeskriflig anblick, som den milanesiska befolkningen gaf, der den, högtidsklädd, hade uppställt sig på ömse sidor om gatörna, som föra från Sempione-rotundan till Döme-platsen. De franska bataljonerna, företrädda af två milanesiska musikkårer, anlände inemot kl. 10. Marskalken hertigen af Magenta syntes i spetsen för sina trupper och mottogs med verkligen frenetiska bifallsrop af en glädjedrucken befolkning. Officerarne och soldaterna försvunno under ett oupphörligt blomsterregn; man omfamnade dem, man tryckte deras händer, oeh de syntes djupt rörda. Vi skulle kunna anföra tusen episoder från detta verkligt triumfatoriska intåg, men vi inskränka oss till att berätta -en enda. Vida Strada Cusani stod en stadsbo med en liten flicka på armarne. Då den franske marskalken syntes, gick den lycklige fadern fram till honom och lät sin lilla dotter räcka honom en vacker biomsterkrans. Marskalk Mac Mahon mottog. kransen, tog upp barnet i sin famn och kysste det under.befolkningens hävryckta jubel. Man väntade att få se kejsaren, men man erfor att han -skulle komma först dagen derpå med sitt garde i Victor Emanmuels sällskap. Vi återgifva här i dess helhet franske kejsarens i Milano utfärdade proklamation, hvaraf förut blott ett sammandraget telegram varit. meddeladt: Kejsar Napoleons proklamation till italienarne. Då krigslyckan i dag fört oss till Lombardiets hufvudstad, så vill jag säga eder, hvarföre jag är här. Då Österrike orättvist angrep Piemont, beslöt jag att bistå konungen af Sardinien, min bundsförvandt. Frankrikes ära och intressen gjorde detta till en pligt för mig. Edra fiender, som äfven äro mina, hafva försökt att försvaga de allmänna sympatier, som. Enropa hyser för eder sak, genom att söka göra troligt, att jag företagit kriget blott af personlig ar ad, eller till förstorande af Frankrikes område. Om det gifves menniskor, hvilka icke förstå sin tid, så hörer jag icke till deras antal. Om mån, uti det: genom :den allmänna. meningen upplysta. tillståndet, för . närvarande är större genom det moraliska inflytande, .man utöfvar än genom ofruktbara eröfringår, så söker jag med stolthet detta moraliska inflyiande, i det jag bidrager att befria en af Europas ; skönaste delar. -Edert mottagande har redan visat mig, att I hafven förstått mig. . Jag kommer ej hit med ett förut fattadt system, för att fördrifva suveränerna utur deras besittningar, eller att påtvinga eder min vilja. Min armå skall blott sysselsätta sig med två sträfvanden: att bekämpa edra fiender öch upprätthålla den inre ordningen. Den skall ej lägga något hinder i vägen för tillkännagifvandet af edra legitima önskningar, . Försynen gynnar, understundom, så väl folk som individer, i det den gifver dem tillfälle, att plötsligt blifva stora, men detta sker blott under det vilkor, att de, förstå draga nytta deraf. Begagnen derföre den lycka, som erbjudes eder! Edert anspråk på sjelfständighet, som I så länge hafven utiryckt, och som så ofta blifvit gäckadt, skall blifva uppfyldt, . om I visen eder värdiga dertill. Förenen eder derföretill detta-enda mål: edertfäderseslands befriande. Organiseren eder militäriskt. Skynden vill konung Victor Emanvels fanor, hvilka redan på ett så ädelt sätt visat er vägen till äran. Erinren eder, att det utän disciplin ej gifves någon armå, och lifvade af fosterlandskärlekens heliga eld, skolen I, som.i dag ären soldater, i morgon vara fria medborgare i etti stort land. Gifven uti kejserliga högqvarteret i Milano, den 8 Juni 1859. al Napoleon. Till armen har kejsaren från sitt högqvarser utfärdat följande proklamation: Soldater! För en månad sedan hoppades jag ännu på fredens bibehållande, förlitande mig på diplomaiens bemödanden, då plötsligt de österrikiska trup vernas infall i Piemont kallade oss till vapen. Vi voro ej beredda häruppå. Folk, hästar, materiel, proviant felades, och för att bistå våfa bundsförvandter voro vi nödsakade att i hast tränga öfver Alperna i märre afdelningar emot en fruktansvärd och länge örberedd fiende. Faran var stor, men nationens nergi och edert mod ha ersatt allt. Frankrike har ;å nylt ådagalagt sina gamia dygder, och förenadt ör samma mål, likasom i en och samma känsla, har iet visat rikedomen af sina tillgångar och styrkan -.f sin fosterlandskärlek Det är nu blott 10 dagar vdan operatioherna började, och redan är piemontesika området befriadt från sina inkräktare. Den alierade .armen har levererat fyra lyckliga drabbninar och vunnit en afgörande seger, som för henne ppnat portarne till Lombardiets hufvudstad..J han satt mer än 35,000 österrikare ur stånd att strida, git 17 kanoner, 8000 fångar; men allt är ännu icke sibordadt; vi ha ännu strider att utkämpa, hinder Ivervinna, Jag. räknar pldater ar italienska edra fäder ned Från å y ber den 9 denne fen at Osterrike drån sju böggvgaetfi VieHa utfärdat en dagerder, hvar Rån i tt 3 Jåt föch fidetn slentiets namn, tackar armern 15 Het bjclkem od, och råden! fulkeorkligar hän