Fast Ir rr RNA (Insändt:) Tankar ofn prestbristen ooh presternas löneförhållanden. AF CLAES JOH. LJUNGSTRÖM. Prestbristen och presternas löneförhållanden äro ämnen, hvarom man både i tal och skrift, både enskilt och allmänt så mycket ordat, att troligen månget öra deraf redan är uttröttadt, isynnerhet af det senare, enär prestbristen först i senare tider blifvit märkbar, men presternas löneförhållanden redan af gammalt varit ett föremål för mångens begrundande och väckt mångens oro. Men dessa ämnen äro af vigt såväl för mångfaldiga enskilta menniskor som ock för hela samhället, för staten. Och då hittills föga, eller snart sagdt intet blifvit för ändamålet uträttadt, så är det icke underligt att mången både i det allmännas, ett älskadt fosterlands och sitt eget intresse höjer sin röst, äfven om det i det närmaste sker under den misströstansfulla förutsättningen att det är och blir en ropandes röst i öknen. Enhyvar, som anser Ert sak för god, vill dock gerna för dess skull göra hvad han kan, åtminstone bjuda till att uträtta något för densamma, till och med om han inser ringheten af sin förmåga. Detta torde ock vara en pligt, den man öj, ötan att plikta enligt samvetets och råttskänslans lag, kan uraktlåta; och dendå pligt har varit motivet till nedskrifvande af följande rader. Kastar man en blick på samhällenas historia, så visar sig genast att man alltid och allestädes haft en mer eller nihdre fullkomlig religion samtreligiös kult, Samt föreståndare och handhafvare af. dessa, hvilka tjenare för sin verksamhet åtnjutit en viss aflöning, såsom det ock är billigt och rättvist att hvarje arbete, vare sig på andens eller materiens område, har sin lön, liksom jorden, om den skall bära en god skörd, måste häfdas, änskönt naturens Herre ger henne drifkraft för öfrigt. — Ser man åter på den inverkan på samhällenas utveckling i andligt och sedligt, ja äfven i borgerligt och ekonomiskt afseende, som religionen städse visat, då den icke varit förvänd, så finner man genast nyttan och nödvändigheten af religionen och dess kult; och ingen med sundt förnuft ech någorlunda redig tankegång beee lärer kunna neka, att en menniska utan reigion är en halfinenniska, att ett samhälle utan religion är på bränten af sin undergång, såsom ock all historia vittnar, att först när religionen kommit på förfall har staten ock lutat mot sin graf. Religion och mensklighet, kyrka och stat, äro förenade som ljuset och värmet, äro tvillingssystrar med den kärlek till hvarandra, att vid den enas död dör den andra af saknad. Religionen, den uppenbarade och fullkomliga nemligen, uppstår likväl icke af sig sjelf 1 menniskohjertat, dess frö måste der utsås, och den trifves der ej heller, derest icke dess planta vårdas; kyrkan bygger sig icke sjelf, och en gång bygd, står den icke vid sig, med mindre än att den underbålles. Väl är det sant att Herrans ord skall icke förgås, och det är sant att icke ens helvetets portar skola vara hans kyrka öfvermäktiga; men vi måste dock besinna, att de egentliga underverkens tid är tilländalupen,: att ingenting sker omedelbart, utan medelbarligen, och menniskorna äro redskap i Herrans hand. Detta har man ock besinnat förr, och derföre hafva funnits och har man ansett det böra finnas ordets tjenare och kyrkans, som med sitt ar bete bidraga dertill att det ädla sädet sås ut och dess växter skötas, att jordmånen odlas och alltjemt nya frön utplanteras, att växtslägtet icke dör ut, — att bygnaden underhålles, att den icke murknar, förvittrar och ramlar. Men om dessa arbetare ej få för deras verksamhet den lön, som omständigheterna kräfva, det nödtorftiga uppehälle,. som hvarje menniska behöfver, så srigta deras krafter, vacklar deras mod, och de nödgas då se sig om efter sin utkomst på andra vägar än de tillärnade, och deras verksamhet på det håll, som de borde verka, den förminskas. Och om ynglingen, som står färdig att välja sin lefnadsbana (och sådana äro nu för tiden många, dubbelt, ja flerdubbelt många emot för blott femtio år sedan), ser att prestvägen är den mödosammaste, den försakelserikaste, den för hans framtid dystraste — i sanning, han undviker denna, derest icke hans inre kallelse är dess starkare, ns tro dess mera lefvande, hans håg att verka för det ädlaste af allt dess ifrigare. Men huru mången yngling är en Luther, som, vid sitt egentliga inträde i verlden, vill utträda ur densamma! Man vill måhända invända: den är icke tjenlig till prest; som ej vill gå den försakelsens väg, som han sjelf skall predika, den ej heller, som vill. bli prest blott för sin utkomsts skull. — Mycket sant! Men säkerligen finnas inga, åtminstone högst få ynglingar, som vid deras ålder och med deras för allt ädelt och stort varma hjerta, med deras merändels i viss grad beräkningslösa sinnen blott se på det ekono miska, uteslutande tänka på den framtida burgenheten; och hvad försakelsen angår, så glömmom icke att den har sina grader, och att dessa grader, liksom allting annat, äro barn af sin tids förhållanden: Vi vilja icke fördjupa oss i kyrkohistorien och jemföra längesedan förflutna århundraden med våra dagar, ty vi behöfva icke gå så långt efter exemplet, ej öfver ån efter vatten; kastom blott blicken på tiden för etthundrade, nej-endast femtio år sedan, vi skola finna att hvad som då var att lefva i öfverflöd är nu att lefva i försakelse. Sådan är uppfostran vorden, sådana hafva sederna och bruken blifvit; och oss är omöjligt att, simmande emot tidens starka ström, komma åter till formtida enkelhet, den må nu vara beröm eller tadel värd. — Ser man derjemte på det förhållandet att den ene presten måste lefva snart sagdt, ja ofta rent af, i armod, åtminstone i dagliga bekymmer för sitt dagliga bröd, utan visshet om att någonsin kunna komma ur denna nedslående, krafterna förlamande ställning, ty ingen kan-vara fullt säker om att erhålla befordran, men den andre deremot lefva nästan, ja mången gång verkligen i öfverflöd, utan att dock skiljaktigheten i deras verksamhet motsvarår, t. o. m. icke alls motsvarar skiljaktigheten i deras timliga fördelar; säg, är det då underligt om man undviker inträda på en bana, der sådana ojemnheter förefinnas, sådana dissonnanser störa, eller att man derpå inkommen kastar missmodiga blickar tillbaka på den punkt, der man stod vid lefnadsverksamhetens skiljovägar. Häri befinna sig de egentliga förhållander; som