1, förekommer i 1855 års kongl. förordning om l expeditionslösen, men förmenar hr Nordström, -Jutom det, att de författningar, som utgöra den janses vara med rätt förenligt, om en, eburu -I filuktuerande inkomst, som åtföljde tjensten den Itid hr Nordström densamma tillträdde, och såIledes-utgjorde en del af dervid fästade emolumenter, skulle honom utan någon ersättning kunna frånkännas, då de regleringar af oftanämde afgift, som småningom vid andra verk egt rum, just uti en sådan, annorledes beredd ersättning har sitt motiv och sin grund. Hvad som i detta mer än behöfligt invecklade svar befinnes vara ådagalagdt och medgifvet är just hvad adjunkten Malmström påstått, nemligen att i expeditionstaxan icke något stadgande förekommer, som berättigar kanslerssekreteraren att uppbära kansligeböhr. Besynnerligt förefaller det dessutom, att hr Nordström antyder att författhingar skola finnas, som berättiga honom att uppbära oftanämde befordringsafgift, men undviker att uppgifva när dessa författningar emanerat, ehuru genom en sådan åtgärd, och såvida någon så beskaffad författning finnes till och är gällande, förevarande tvistefråga varit fullständigt löst. Vi föreställa oss likvisst, atthr Nordström sjelf icke ansett berörde författningar, förutsatt att några sådana finnas, fullt tillämpliga i afseende på denna fråga, och vi hafva af :kanslerssekreterarens eget meddelande längre: fram i förklaringen blifvit stadfästade i denna föreställning, enär hr Nordström anför, att då emellertid efter tillkomsten af 1855 års expeditionstaxa det i viss mån kunde synas tvetydigt(?) huruvida denna afgift (kansligebihren) numera vore fullt behörig, så Har hr N., långt innån han mottog remissen af adjunkten Malmströms skrift, hos kansleren för universiteten anmält detta förbållande; och har i följd deraf en underdånig framställning derom till K. M. blifvit ingifven och befinner sig nu under K. M:ts pröfning och afgörande. Härmed förhåller sig emellertid på det sätt, att den skriftliga framställningen från kansleren: till ecklesiastikdepartementet inlemnades endast några dagar förr än hr Nordströms förklaring till justitieombudsmannen afgafs, och att kanslersembetets framställning från nyssnämde departement öfverlemnades till civiloch finansdepartementena, hvikas respektive chefer, lika litet som chefen för ecklesiastikdepartementet, hafva funnit sig befogade eller hågade företaga ärehdet till afgörande. Sannolikt blir väl civilministern slutligen dertill nödsakad, enär framställningen afser ett förtydligande af expeditionstaxan, hvilken på civilministerns föredragning emanerat. Ått likväl kanslerens of-. vanberörde åtgärd rimligtvis icke kati hafva : annan påföljd, än att kanslerssekreteraren förklaras, oberättigad uppbära kansligebihr och att Han blir antydd ställa sig expeditionstaxan I till efterrättelse, taga vi för, alldeles afgjordt. En vidare följd deraf blir ock, att icke allenast adjunkten Malmström, utan äfven alla öfriga tjenstemän vid universiteterna, hvilka, efter det 1855 års expeditionstasa blef gällande, nödgats erlägga kansligebihr för 8f kauslersembetet utfärdade fullmakter . tillerkännes rättighet att återbekomma den obehörigt debiterade och uppburna afgiften,l: sedan från densamma afdragits 3 rdr rmt, motsvarande det belopp, hvartill lösen förl hvarje fullmakt i andra klassen rätteligen uppgår. Om sedermera kanslerssekreterarens lön befinnes varå för ringa, så lider det intet tvifvel att de akådemiska konsistorierna i Upsala och Lund villigt skola tillstyrka en skälig lönetillökning, hvilken dock, i likhet med sjelfva lönen, bör utgå ur hvardera akademiens egna fonder, enär intet sken ensoaf billighet förefinnes, att, såsom nu varit förbållandet, den löneförbättring kanslerssekreterarne velat förskafta sig, skall utgöras just af detjenstemän vid universiteten för hvilka fullmakt utfärdas af kansleren, men hvilkas lön ingalunda är rikligare tilltagen, än att den endast med sträng bushållning förslår. till fyllandet af lönlagarna måttliga behof. sv ganska befogad förvåning torde det i alla fall väcka, ej allenast att.en så skarpsinnig jurist och tillika,så ytterst noga -hem-. mastadd i alla våra författningar, som hr Nordström obestridligen är, i mer än tre år icke skall hafva upptäckt och uppenbart handlat i strid med 1855 års expeditionstaxa, utan l. äfven att han, derpå uppmärksammad, ändock, vill försvara sin åtgärd och det på ett så advokatoriskt sätt som den aäfgifna förklaringen innefattar. Icke mindre anmärkningsvärdt är äfven, att bland samtlige akademici, hvilka sedan nya expeditionstaxan emanerade, vid lösen af fullmakter, som af kansleren blifvit utfärdade, affordrats kansligebihr, icke mer än en enda — nemligen adjunkten Malmström — haft mod att mot ett sådant ofog uppträda... Atti emellertid hr Malmsfröms till. justitieombudsmannen ingifna klagoskrift ändtligen brutit isen, taga vi för afgjort, på samma gång vi äro förvissade att både hr Nordström och del: som hädanefter hos honom skola utlösa fullmakter, ställa sig expeditionstaxan till efterrättelse. : Med någon kännedom: om:hr Nordströms. personlighet kan Man lätt fatta att. han Ft funnit sig. uppretad af br Malmströms klagan, ehuru den är framställd i de mest hofsamma ordalag. Men vi fatta icke att br: Nordström i en fråga, der han tvifvelsutan sjelf inser att hen icke har ens formelt rätt, icke bättre lägger band. på sittj. Aall Pe 4 Mogen SN JOS SPARE TT IRF AE DRANA